En vacker vårdag i april knackade Oliver och hans familj på dörren till min studio i Ramlösa. Äntligen var dagen här! Tanken var att vi skulle fota både ute och inne och medan vi diskuterade om var vi skulle börja, hände något märkligt. Det började snöa utanför. ”Ut!” utbrast jag. Här ska det bli våriga snöbilder =) Innan ni tittar på bilderna, läs mamma Fridas berättelse om sin son, om hans syster Elin, om sig själv som mamma, om livet med cancer.
// En februaridag 2011 på väg till Olivers utvecklingssamtal, stressad som vanligt, stannade världen för några sekunder. Kanske körde jag mot rött, jag vet inte. Oliver är sjuk. Han har fått cancer. Utvecklingssamtalet var en dimma, jag bara satt där och studerade honom när han gestikulerade och berättade om skolan och kompisarna men jag hörde inte vad han sa. Det finns ingen kurs i hur man berättar för sitt barn att han fått cancer, men vi bestämde oss från början att vara ärliga. Man behöver inte berätta allt men det man säger ska vara ärligt och komma från hjärtat. Det har varit vår styrka genom hela sjukdomen att låta varandra vara ärliga och visa känslor, att ställa jobbiga frågor och att lyssna, gråta och skratta tillsammans. Allt är inte svart – man lär sig att leva i nuet och uppskatta dom där stunderna som man annars kallar vardag.
Olivers lillasyster Elin är vår solstråle, Olivers bästa kompis och hans stora stöd. Det är Elin som hållit Olivers humör uppe genom hela denna svåra tiden, det är hon som fått honom att le fastän hela kroppen varit helt utmattad. Kärleken mellan dom är utan gränser. En kram, en liten hand i hans och en blick som innehåller mer än tusen ord.
Under hela våren kämpade vi med att besegra sjukdomen, cytostatika som bryter ner kroppen, cortison som ger dom mest märkliga biverkningar, infektioner som härjar, värk i kroppen och illamående. Men vi klarade det och i mitten av juni 2011 var det över. Sakta men säkert fick vi tillbaks vårt liv. Håret kom tillbaks alldeles ljust och lockigt, kompisarna fick tätare besök, långa bad i sjön efter fotbollsträningarna och Oliver började skolan med glädje i augusti.
Men så kom det ett bakslag som ingen hade räknat med, vi var på ett vanligt återbesök och en svullnad på halsen syntes tydligt. Återigen rasar allt samman på bara några sekunder. Ingen förstod hur det kunde komma tillbaks så fort och vi var alla chockade. En biopsi gjordes ganska omgående för att fastställa exakt vad som kommit tillbaks, efter tre långa veckor får vi svaret att provet inte gick att använda och en operation planeras in. Det tog sju veckor att få definitivt besked, sju veckor av oro, frustration, ilska, tårar och oerhörd maktlöshet. En tuffare behandling drar igång men det var på något vis en lättnad att få komma igång. Oliver vissnade sakta men säkert av medicinerna men vi tog oss igenom det. Behandlingen avslutades precis innan hans tioårsdag med 3 veckors strålning, Oliver mådde bra och det gav oss tid att få vara tillsammans då vi bodde på Ronald Mc Donald i Göteborg under hela tiden.Olivers 10-års dag och den avslutade behandlingen firade vi med stor fest. Varje dag är jag tacksam över vad vi har och att vi får vara tillsammans. Oron över framtiden finns där men vi försöker inte tänka så mycket på det utan istället LEVA VARJE DAG!
Tack Marie för en minnesvärd förmiddag!
Familjen Landgren
//
by essencevitae
no comments