Idag var jag återigen och hälsade på Amanda och hennes familj. Om mitt första besök hos Amanda kan ni läsa här. Väl framme så ringer jag på dörren och det dröjer inte många sekunder förrän Amanda öppnar dörren. Sist jag såg henne hade hon inget hår. Nu täcks hennes huvud av tjockt mörkt hår som börjar bli långt nog för att krulla sig. Hon hejar helt oblygt på mig och pekar på golvet innanför dörren för att jag ska ställa mig där. Efter att hon lätt otåligt väntat medan jag hängt av mig ytterkläderna så tar hon mig i handen och drar mig in till sitt lekrum där hon beordrar mig att sätta mig på golvet för nu är det dags för mat. Hon plockar fram lite leksaksköksredskap och förhör mig om jag vet vad det är. Sen häller hon upp något från en kastrull till en liten gul plasttallrik som hon ger till mig. ”Ät!” säger hon till mig. Bäst att lyda tänker jag. Jag smakar på låtsasmaten med god aptit och frågar sen vad det är. ”Ägg!” svarar hon utan att tveka en sekund.
Hon lockar till mycket skratt. Fyra månader har gått sedan sista behandlingen. Ingen cancer längre. Inte hemska mediciner. Bara lek. En härlig dos trots, som vilken annan treåring som helst.
Medans Amanda leker passar jag på att ta några nya bilder på henne. Jag tycker Amanda är ett levande bevis på hopp. Cancern höll på att ta henne, men hon vann över den. Hon är en fantastisk liten tjej som varit med om hemska saker. men det märks inte nu och det får aldrig nånsin märkas igen.
by Peter Valtersson