Anton- Solstrålen!

Hej!

Mitt allra första inlägg här på Essence Vitae. Jag har väntat för länge på att göra det här inlägget, har väntat och väntat på att verkligen hitta tiden för att i lugn och ro sätta mig ner och välja bilder för detta, det är så viktigt och jag ville inte stressa igenom det. Men idag insåg jag något som jag verkligen borde insett för länge sen- livet är kort och otroligt bräckligt, livet är precis just nu och den där luckan man vänta på kommer aldrig, man får ta sig tid helt enkelt. Prioritera om. Så det gjorde jag, och här kommer bilderna från familjen Torhall.

Jag hade genom en vän hört talas om Anton, det där som man inte ens i sina värsta mardrömmar kan tänka sig hade hänt, cancer. För mig känns det oerhört stort och skrämmande, med en egen liten tjej hemma är det något jag inte ens vill tänka på men jag är så himla glad att jag fått ta del av familjen Torhalls historia. Ännu gladare är jag att Anton nu mår bättre, att han är precis sådär go och glad, tokig och busig som han ska vara, hans fina syskon likaså.

På bilderna ser ni lite ur deras vardag hemma, kan tänka mig att det där fantastiska lekrummet de har i källaren står högt på många barns önskelista, vadderat golv, ringar och ribbstolar, maskeradkläder och annat kul, livet är kort- det gäller att njuta just nu:)

 

 

Såhär skriver familjen själva:

Anton började klaga på huvudvärk i mitten på mars 2011. På vårdcentralen och barnakuten kunde man inte finna någon orsak. En härlig vårdag, två veckor senare, upptäckte en kompis mamma en knöl nedanför Antons högra öra. Kunde detta ha ett samband med huvudvärken? Vi ringde genast vårdcentralen igen och fick en tid. Efter flera turer fram och tillbaka till sjukhuset gjordes slutligen en magnetröntgen och ett prov på knölen. Det visade att Anton hade en cancertumör vid namn Embryonalt Rhabdomyosarkom.
Ganska snabbt kom Antons behandling med cytostatika igång. Efter några veckor hade tumören minskat så den knappt syntes utvändigt. Ett antal cytostatikabehandlingar senare var det dags för en omfattande operation. Den dagen, den 19 juli, var nog den längsta i våra liv. Vi hade dagen före operationen fått veta om alla risker, såsom ansiktsförlamning och hjärnskada, så det var med stor oro vi lämnade in vår lilla kille till operation klockan 8 på morgonen. Vi försökte fördriva dagen med såväl träning som en tur på stan, men de sista timmarna blev tuffa. Inte förrän kl 22.20 fick vi veta att operationen var avslutad. Då visste vi inget om hur det gått. Strax efter 23 kom kirurgen och sa att allt gått bra. Då kunde vi äntligen pusta ut. Vi kramade om honom och tackade av hela våra hjärtan för jobbet han (och 5 andra läkare som kallats in från semestern…) utfört.  Sedan fick vi gå till intensiven och titta på Anton. Det var en overklig syn att se honom ligga där med alla slangar i hals, händer, armar, fötter och på magen.  Han fortsatte sova vidare den natten och vi fick ligga på vårt patienthotell. Dagen efter kunde vi få lite kontakt med Anton men i ett par dagar låg han mer eller mindre neddrogad.
Anton fick i samband med operationen en s.k. track i halsen för att kunna andas när de vanliga andningsvägarna svullnat. Den fick han ha i en hel månad. Han fick inte varken äta eller dricka något annat än vatten under denna tid. Detta för att såren i munnen skulle läka ordentligt. Han fick istället välling genom en sond genom näsan för att han skulle få i sig dagsbehovet. Trots att han hade en vällingpump i en ryggsäck på sig och en track i strupen lekte han glatt på lekterapin. Några dagar kunde vi få åka hem en stund på dagen. Det var befriande.
Vi har alltid försökt att ha en god inställning till Antons olika behandlingar för såväl hans som för övriga familjens skull. Anton har också hjälpt oss mycket genom sitt sätt att hantera hela situationen. Han har i princip aldrig protesterat mot någon behandling eller sjukhusbesök. Ett bra exempel på detta är när vi var tvungna att åka ifrån ett roligt midsommarfirande med kompisar för att åka till sjukhuset. Inte ens då klagade Anton, utan vi kunde lätt fokusera på hur mysigt vi skulle ha det på sjukhuset. Otroligt!
Efter ytterligare ett antal cytostatikabehandlingar skulle Anton få sin tredje behandlingsform, strålning. Under 7 veckor i okt och november 2011 fick Anton 31 stråldoser i Uppsala. Där har de Nordens enda anläggning för protonstrålning. Den skiljer sig från den vanliga strålningen på så sätt att man kan stoppa den på djupet. Det var en stor fördel för Anton då hans friska sida och inre delar av huvudet inte behövde skadas av strålningen.  Anton låg helt stilla med en mask över ansiktet som gjorde att han inte kunde rubba huvudet i ca 20 min vid varje tillfälle. Återigen slog han oss med häpnad. Inga protester nu heller! Om han inte hade klarat att ligga vaken fastspänd med masken hade vi fått vänta ett par månader på strålningen eftersom man bara har kapacitet att söva ett barn i taget. Man hade aldrig haft ett så ungt barn vaket tidigare, så det var en lättnad för både oss i familjen och alla involverade i Antons behandlingsplan att det gick vägen.

Parallellt med strålningen fick Anton sina två sista cytostatikabehandlingar enligt grundprotokollet. Mot slutet blev biverkningarna otroligt plågsamma. Han var bränd både på utsidan och på insidan av kinden och örat. Rösten försvann, han hostade blod, kräktes tjockt slem och kunde inte få i sig mycket alls. Dessutom fick han en svampinfektion i munnen. Då var det tufft både för Anton och för övriga i familjen. Tiden i Uppsala minns vi trots allt med glädje. 5 av de 7 veckorna i staden hade vi hela familjen på plats och gjorde mycket roliga saker tillsammans. Framförallt blev lekterapin och den fantastiska personalen där som ett andra hem för oss!

Innan jul var det inte mycket med vår lille Anton, men lagom till julhelgen vände allt. Anton började äta och krafterna kom tillbaka mer och mer. I januari började han med en underhållsbehandling, vilket innebar cytostatika hemma morgon och kväll samt en dos intravenöst en gång i veckan på sjukhuset. Var fjärde vecka var behandlingsfri. Detta rullade på fram till mitten av juni.

Någon vecka efter behandlingens slut gjordes en magnetröntgen som inte visade på några negativa förändringar. Anton kunde därför äntligen operera bort sin CVK (slang som går in till en central ven) och få möjlighet att bada igen! Antons sprudlande glädje vid sitt första bad på Lalandia i Danmark ska vi sent glömma. Underbart!

Idag är Anton som vilken 6-åring som helst med mycket spring i benen.  Var tredje månad görs en magnetröntgen för att se så att allt ser bra ut. Nu tror man att allt av den gamla knölen är borta och vi blickar framåt. Dock med en oro som vi alltid kommer få leva med. Tröttheten efter allt som vi gått igenom försvinner inte så lätt och läkeprocessen för hela familjen får ta den tid den behöver. Men vi försöker tänka att prövningarna vi utsatts för kommer att göra oss starkare på sikt och att vi blir bättre på att njuta av livet!

Vid sin sida har Anton sina bröder Elis och Olof som tappert kämpat på sina sätt. De tre hör ihop och har stor glädje av varandra. Vi är så stolta över er Elis, Anton och Olof!

Ett stort tack till vår fantastiska fotograf Sara Landstedt och till Essence Vitae för att vi fick möjligheten att vara med på en riktig proffsfotografering!
Erik och Martina Torhall – 120731

 

 

 

 

 

 

 

Katarinanovember 3, 2012 - 1:17 f m

Underbara bilder på en fantastisk familj!

Solveignovember 2, 2012 - 7:11 e m

Knappt man vågar läsa, så fruktansvärt sorgligt speciellt när det är små barn som blir drabbade. Så skönt att Anton tillfrisknat! :-) Jättefina bilder Sara! All lycka till, till fina familjen!

Katrin Bååthnovember 2, 2012 - 4:40 e m

Underbara bilder Sara!
Katrin

EssenceVitae! | Fotograf i Jönköpingnovember 2, 2012 - 4:24 e m

[...] Idag finns familjen Torhall äntligen på EssenceVitaebloggen, massor med bilder och familjens fina, ledsamma och glada berättelse. In och läs här! [...]

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

*

*