Familjen Lindqvist

Jag träffade fina Pernilla en solig dag i Trädgårdsföreningen utanför Göteborg. Med sig hade hon sina föräldrar och lilla Lukas.. En underbar liten pojke full av bus. Det var lätt att känna familjens kärlek och omtanke om varandra! Stort tack för att jag fick dela er dag!! Kram My

Här är Pernillas berättelse:

Jag var 28 år när nyheten slog ner som en bomb. Jag och min dåvarande man hade inga barn men försökte bli gravida. Jag hade inte ens levt hälften av mitt liv. Jag hade drömmar, planer och hopp om framtiden. Istället för att få ett efterlängtat och älskat barn så fick jag bröstcancer.

Jag var inte det minsta tacksam.

Efter att ha gråtit i en vecka och upplevt en dödsångest jag inte önskar någon att få känna så bestämde jag mig. Fuck cancer! Jag hade inte bjudit in till någon okontrollerad celldelningsfest i min kropp så den oinbjudna gästen skulle ut. En operation, sex FEC-behandlingar och 33 strålningar senare var inkräktaren vräkt men funderingarna kring varför just jag drabbats fanns ändå kvar och läkarna visste inte varför jag drabbats vid så unga år, utan trodde att det helt enkelt rörde sig om livets lotteri. Men framtiden skulle ge svar…

För när min mamma fick samma diagnos knappt tre år senare så bestämde vi oss för att göra en ärftlighetsutredning. Efter ifyllandet av en hel hög med papper och flertalet besök på cancergenetiska mottagningen på Sahlgrenska Universitetssjukhus så fick jag beskedet en högsommardag 2010. Förändring/mutation på BRCA1-genen med kraftigt förhöjd risk för bröstcancer (c:a 80%) och äggstockscancer (c:a 60%).

Jag hade länge hunnit fundera på vad jag ville göra om utredningen visade på ärftlig cancer och jag hade bestämt mig. Brösten skulle bort, och äggstockarna med.

Min mamma, som då har samma mutation som jag, har KOL och endast 30% av sin lungkapacitet kvar. Eftersom dessa förebyggande operationer kräver narkos så anses det för riskabelt att söva henne. Hon fick epiduralblockad under sin canceroperation och var således vaken under ingreppet. Det enda hon kan göra i förebyggande syfte är att gå på täta kontroller.

I januari 2011 opererades all min bröstvävnad bort, inkl. bröstvårtor och vårtgårdar, och jag fick silikonimplantat istället. Tyvärr så läkte inte mitt strålade bröst som det skulle utan jag fick genomgå en ny, akut operation en månad senare. (Hela min cancerresa och operationsberättelse, inkl. foton från operationen, finns att läsa i Amelia nr.21/2011).

I början av maj 2012 gjordes en korrigerande operation av det akutopererade bröstet och jag väntar i dagsläget på att få nya bröstvårtor och vårtgårdar. Snart är det även dags att ta tag i äggstocksfrågan då cancerrisken sticker iväg dramatiskt när man passerat 40, och det är inte så långt kvar innan jag är där.

När jag fick cancerbeskedet för snart åtta år sedan så upplevde jag bara ren och skär dödsångest. Första året trodde jag att det var cancer så fort jag fick ont någonstans. Det var lättare när jag var inne i sjukhussvängen, och hade någon att hålla i handen, än när jag skulle stå på egna ben. Men jag har försökt vara positiv och jag blir väldigt praktisk i jobbiga situationer, det har räddat mig från att bryta ihop. Att jag 2009 födde en mycket efterlängtad son kändes som en lättnad. (Män kan också drabbas av bröstcancer men risken är betydligt lägre och äggstockscancer kan han av naturliga skäl inte få).

Det låter som en klyscha när jag säger att jag tar vara på de små lyckostunderna bättre än vad jag gjorde tidigare, men jag är oerhört tacksam att jag sitter här idag. Jag hoppas att jag, min mamma och Lukas kan förmedla lite hopp.

Livet tog inte alls slut. Det kanske i själva verket precis har börjat.

 

www.myfoto.se