Familjen Rawling

Det var en solig men enormt blåsig dag som jag träffade den underbars familjen Rawling. Med en picknick korg och färgglada ballonger så tog jag med dom till mitt favvo ställe I Billdal. Det var fantastiskt att se den enorma kärlek och glädje som fanns I denna familj. Och blotta tanken att Filip för bara en kort tid innan varit tvungen att sitta I vagn för att hans ben inte bar. Fantastisk att se denna glada pojke springa runt på klipporna och leka med sin syster. En stark påminnelse om vad som är viktigt här i livet. Här är Filip och hans familjs berättelse
”Vår resa började i april 2011, närmare bestämt den 14 april. Filip var hemma från förskolan med körtelfeber. Han hade varit förkyld och trött sedan någon månad tillbaka, det var ingenting som vi reagerade på för barn är ju förkylda…
Den 13 april fyllde jag, Jeanette 40 år och Filips pappa Micael fick arbete i Halmstad samma kväll. Vi firade med kaffe och tårta, ja livet kändes väldigt bra.
Jag åkte till arbetet som vanligt denna torsdagsmorgon något upprymd efter kvällens händelser. Strax efter klockan åtta ringde läkaren från vårdcentralen och sa till oss att hämta en remiss i receptionen, vidare sa hon till oss att genast bege oss till Östra sjukhuset . Jag åkte hem och hämtade Filip och Micael. När vi satt i bilen höll jag i kuvertet som innehöll remissen, kuvertet var öppet så jag öppnade det och läste: misstänkt elakartad cancer. Vad stod det? Vi som trodde att han hade körtelfeber, det här kan inte stämma?
När vi kom fram till Östra sjukhusets barnakut i Göteborg fick vi komma in direkt. Vi var på akuten några timmar för provtagning, sedan kom en läkare och sa till oss att ta hissen upp till barnonkologen direkt. I hissen stod det barncancer avdelningen 322, allt kändes som en mardröm.
Filip var ändå ganska glad och förstod nog inte så mycket av det som hände. Dusch, sövning, operation och cytostatika i ryggen var det som följde efter det, behandlingen var påbörjad, den skulle pågå i 2,5 år. Läkaren kom in till Filips rum på kvällen och talade om att Filip hade fått ALL (akut lymfatisk leukemi ) hela livet hade förändrats på mindre än 10 timmar.
Mormor och morbror fick hämta storasyster Matilda från skolan och berätta om att lillebror hade fått cancer. Matilda kom till sjukhuset redan dagen efter och lekte doktor med Filip. De hade fått en massa sjukvårdsmaterial från sjukhuset att leka med, som de har gjort så många gånger under året som gått.
Dagarna som följde har vi inte något större minne av, vi fick stanna kvar på sjukhuset i drygt en vecka efter sjukdoms beskedet, innan vi fick komma hem igen.
Det kändes konstigt att komma hem, hur skulle allting bli? Vardagen var svår att planera. Allt berodde på hur Filip mådde. Om han fick feber över 38 grader var det dags att sätta sig i bilen och åka till sjukhuset igen, behandlingarna kom tätt i början och sjukhusbesöken var många.
Matilda har varit en fantastisk storasyster på alla sätt. Försökt att muntra upp Filip, lekt med honom när han har orkat och visat en mycket stor förståelse och hon har fått ta ett större eget ansvar än andra jämnåriga kamrater. Att upprätthålla en vardag för henne har varit svårt, hon skulle till skolan varje dag och leka med kompisar som alla andra.
Filips bästa kompis heter Johan och bor granne med oss. Johan har kommit hem till Filip när sjukdomen har tillåtit. Johan har visat respekt och förståelse för Filip alla de dagar när Filip har haft det jobbigt, men det har betytt så mycket med en kompis.
Filip tyckte det var jobbigt att tappa allt sitt hår, han mådde heller inte bra av alla medicinerna. Filip har varit en envis pojke och inte klagat så mycket utan kämpat på med alla svårigheter. En viktig del för Filip har varit att packa en väska varje gång vi har varit på sjukhuset vare det var flera dagar eller bara några timmar han skulle vara på sjukhuset. Filip har för det mesta sett sjukhuset som en utflykt, ett avbrott i vardagen. Små saker har varit viktiga för Filip, en tidning, en liten present eller en triss lott. Hans stora intresse har varit star wars: lego, filmer och spel, det har varit en värld där sjukdomen inte fanns . När man inte orkar leka eller vara ute och knappt kan gå får man förgylla vardagen så gott det går. Filip har en otrolig humor och skämtar och skrattar mycket. Han är också väldigt kramig och kärleksfull kille men Filip har varit arg och frustrerad på sin sjukdom under året som gått. Ilskan har varit ett sätt för honom att hantera situationen, det har också varit hans styrka. En dag strax före jul var han så arg på sin sond (en slang i näsan som man får mat igenom), att han av ren vilja tog ut slangen och började äta vanlig mat så gott det gick, resten av tiden slapp han sin sonden.
Stödet från alla runt omkring har varit väldigt viktigt. Ett samtal, några ord eller att Matilda har fått följa med en kompis och bada har betytt mycket, tack alla! Vi vill också tacka alla på sjukhuset, hemsjukvården och alla lärare som har varit otroligt stöttande under hela sjukdomen.
Det har nu gått snart 1 år och 5 månader sedan Filip fick sin diagnos. Allting har gått jätte bra och han har svarat på medicineringen, allt enligt sitt behandlingsschema.
I oktober 2013 beräknas Filip vara färdigbehandlad, vi hoppas att han skall slippa allvarliga infektioner på vägen. Filip är en glad, pigg och envis pojke och han ser framemot att äntligen få börja i första klass.
Ett stort tack till Mariah, fotografen som vi hade en härlig dag med.
Försök att ta vara på varje dag, man vet aldrig när livet förändras!
Jeanette, Micael, Matilda och Filip”