Familjen Tranblom

Tycker du att sommarvädret varit en besvikelse? Du kanske har haft ont i knät, tappat en plånbok eller haft problem med virus i din dator? Vi träffade familjen Tranblom en varm och solig augustidag i en park i Falun. De visade sig vara genomhyggliga människor med en dotter som de älskar. När vi fick höra vad de gått igenom det senaste året så kändes våra egna problem som trivialiteter i jämförelse. Vi tror du kommer att hålla med. Läs hennes berättelse:

I februari 2011 fick vi det underbara beskedet att vi skulle bli föräldrar. Jag mådde bra, lite trött och illamående som så många andra när man är gravid. Månaderna gick och jag blev mer och mer andfådd. När jag till slut knappt kunde gå upp för en trappa utan att kippa efter andan insåg både jag och min man att det inte kan vara normalt. I slutet av juni åkte jag till vårdcentralen som skickade mig vidare till sjukhuset. Läkarna trodde att jag fått en propp i lungan. Efter röntgen såg man att det fanns mycket vätska i lungan och jag fick ett dränage för att få bort vätskan. När man gjorde röntgen råkade man av en slump se att jag hade en förändring på levern. Flera biopsier senare stod det fruktansvärda klart, jag hade elakartade tumörer – cancer. Vi åkte till Uppsala för att göra en magnetröntgen av hela kroppen. Med den röntgen upptäckte man även att jag hade en tumör i bäckenet. Totalt hade jag tre tumörer och troligtvis har det startat i bäckenet och sedan spridit sig till lungan och levern.

I Uppsala fick vi träffa en läkare som berättade att jag hade obotlig cancer… Det var så pass aggressivt att man ville starta med cellgifter på en gång. Det fanns bara ett problem, jag var ju gravid i vecka 21. Läkaren rekommenderade oss att göra en sen abort och gav oss helgen att fundera på hur vi skulle göra. Abort!? Vårt älskade barn, som vi känt sparka sedan länge. Hur skulle vi någonsin kunna ta bort henne!? Beslutet var egentligen redan taget. Kanske jag kunde vänta med cellgifterna ett tag så att det fanns större chans för vår lilla dotter? Helgen gick och vi fick träffa en annan läkare. Till henne berättade jag att det sista jag vill var att göra abort. Några dagar senare träffades vi igen och hon kom med det underbara beskedet att det fanns ett cellgift som skulle fungera med barnet i magen. Det var det bästa som vi kunde få höra i denna fruktansvärda situation.

Innan jag startade med cellgifterna var vi på ultraljud för att se att allt såg bra ut och det gjorde det. Veckan efter startade min cellgiftsbehandling. Det var en fruktansvärd känsla. Vad utsätter jag mitt barn för!? Skuldkänslorna var enorma, men vi gjorde ju det här för vår skull. Innan nästa cellgiftsbehandling var vi på ultraljud igen för att se hur det såg ut. Då upptäckte man att det knappt fanns något fostervatten kvar och att hon inte växt som hon skulle. Man sköt upp behandlingen en vecka, men det såg likadant ut på nästa ultraljud. Nu började man planera när man skulle kunna förlösa mig. När vi skulle på det sista ultraljudet för att planera inför ett kejsarsnitt fanns det helt plötsligt fostervatten. Den lyckan vi kände då går knappt att beskriva. Efter ultraljudet träffade vi tre läkare, en onkolog, ultraljudsläkare och en barnläkare. Där bestämde vi att vi skulle vänta med behandling och förlösa mig när jag hade gått 32 fulla veckor. Problemet var ifall jag skulle bli sämre. Det var otroligt stressande. Under den här tiden började vi planera inför vårt bröllop. Sagt och gjort, efter fem veckors planering, den 17 september 2011 gifte vi oss i Botaniska Trädgården i Uppsala. En underbar dag, strålande sol och alla våra vänner och familjer var på plats. Inget kunde ha blivit bättre! Drygt en vecka senare, den 26 september föddes vår underbara dotter, Stella, 39,5 cm lång och 1615 gram lätt.

Efter förlossningen väntade en otroligt tuff tid eftersom jag blev väldigt dålig. Ett tag trodde man inte att jag skulle klara mig, men jag var och är inte klar här än, så jag kämpade och återhämtade mig. Efter att jag och Stella hade vårdats på sjukhuset i två månader kunde vi äntligen åka hem med vår underbara dotter!

I dagsläget mår jag relativt bra. Vi kämpar på och vår dotter blir snart 1 år! Det senaste året har varit det värsta året i mitt liv, men också det allra bästa!