Jenny

På nationaldagen for jag till Storvreta för att fotografera Jenny och hennes familj. Detta var min första fotografering i Essence Vitae-projektet och när jag ringde på dörrklockan hade jag inställningen att ta det som en vanlig familjefotografering, men med lite mer fokus på kärlek, ömhet och närhet.

Jag lärde känna en jättefin familj och vi for ut till ett naturområde i närheten för att leta upp lite fina ställen. Solen sken och det var duktigt varmt men alla var med på noterna och gjorde mitt jobb till mer som en lek. Trots det vet jag att det här är en av de få tillfällen där jag som fotograf kan bidra med något värdefullt. Jag håller tummarna för Jenny och hennes familj och lämnar nu över ordet till Jenny själv där hon berättar om sin situation:

-Ja, knölen i ditt bröst är cancer. Helt plötsligt en dag ställs allt på sin spets. Efter att ha levt ett liv utan större motgångar och bara vara 37 år så kom cancerbeskedet som en blixt från klar himmel. Efter att läkaren berättat om operation och behandling etc så kom min första fråga. -Barnen, hur berättar jag det här för barnen? Men att berätta har faktiskt visat sig vara en av de lättare bitarna på denna cancerresa. När jag fick beskedet om att jag har cancer första gången var Tamzin och Livia 6 resp. 4 år. Ingenting är speciellt komplicerat i den åldern, det är en knöl i bröstet och den ska doktorn ta bort. Och för deras skull, att alltid får vara här för mina barn kämpade jag på med cellgifter, operation och strålning. Jag skulle bli frisk! I 6 månader efter avslutad behandling fick jag vara ”frisk” igen. Lycka – risken för återfall var väldigt liten enligt läkaren. Under sommaren kom ryggvärken smygandes och på hösten kom diagnosen som ingen cancerpatient vill höra – cancern har spridit sig. I mitt fall till ryggrad, revben och bäcken. Nu går inte cancern att bota, den är kronisk. Att få detta besked var så mycket svårare än första gången. Vi i vår lilla familj försöker ändå att leva livet ungefär som vanligt. För barnens skull. Ingen vet hur framtiden ser ut och jag vill att mina barn ska minnas sin barndom med glädje och ha många positiva minnen inom sig. Men jag har förändras och tänker på ett helt annat sätt än vad jag gjorde innan min sjukdom kom in i bilden. Det gäller att hitta de små ljusglimtarna i vardagen och njuta av dem, att försöka suga in och minnas varenda sekund, varje dag, för jag vet ju inte hur många sekunder jag har kvar.

Sedan december 2010 får jag cytostatikabehandling veckovis, det sliter på både kropp och själ. Jag är oftast trött och har värk i kroppen, men behandlingen fungerar! Ingen vet hur länge det går att hålla spridningen i schack, när som helst kan det bli värre, men vi hoppas att det dröjer länge, länge tills dess. När det blir som jobbigast, då räcker det med att titta på Tamzin och Livia och då vet jag att det är därför jag måste kämpa och våga tro på framtiden. Jag vill ju vara med på många till födelsedagar, skolavslutningar, fotbollsmatcher och alla andra ”stora” dagar i deras liv.

Jag har även börjat att blogga. Det fungerar lite som terapi för mig att få skriva av mig, men det är också för att mina barn ska kunna läsa när de blir lite större om de vill veta mer om mig och min sjukdom. Jag har många gånger också tänkt på att göra en fotobok åt dem, som minne, så när jag läste om The Essence Vitae Project kände jag direkt att jag ville vara med. Kjell, fotografen som kom hem till oss för att ta bilderna var verkligen trevlig och fick barnen att slappna av och posera utan konstigheter, och slutresultatet blev helt otroligt fina bilder som vi är jättenöjda med.

Tusen tack till alla inblandade för detta fina minne!

Jenny, Steve, Tamzin och Livia

Jennys blogg: http://varsol-jenny.blogspot.com

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

*

*