Maria & Elna – Hodgkins Lymfom

Jag satte mig i bilen för att köra 6,5 mil ut till Munkbysjön, där Maria och Elna har sin stuga. Solen lyste starkt med växlande molnighet och jag hann fundera över livet, kärleken och familjen ett antal gånger innan jag svängde av motorvägen och kom in på en smal grusväg. När jag kom fram såg jag att dem stod där, Maria och Elna vid vägkanten och vinkade in mig.

Vi satte oss ner för att prata i köket, Maria var lugn och pratade om sin resa som vart hittills, Elna satt och tittade på tv. Men tills slut tröttnade hon och ville att vi skulle fota, så då gjorde vi det. Elna är en bestämd liten dam, som vet vad hon vill. Jag märkte att hon brås på sin mor och jag märkte även att dem är en familj fylld av kärlek. Längst ner på inlägget finns ett bildspel med alla bilder från dagen.

Jag skulle kunna berätta om hela dagen själv, men, det gör jag inte. Jag lämnar därför över ordet till Maria, där hon själv berättar hur livet förändrades den dagen hon fick veta att hon hade Hodgkins Lymfom.

 

En kväll i mitten på mars 2011 när jag står och borstar tänderna, ser jag en knöl på halsen. Jag börjar känna på halsen och upptäcker då att det finns flera knölar i varierande storlek på båda sidor av halsen. Tänker att jag nog kommer bli förkyld snart och det är därför mina lymfkörtlar är svullna. Men jag blev inte förkyld och efter någon vecka kontaktar jag vårdcentralen och får en läkartid där de undersöker mig och tar prover. Under två månaders tid är jag på vårdcentralen nästan varje vecka och tar prover vid flera tillfällen och får hela tiden veta att jag är så frisk som man kan bli och nej, inget tyder på cancer!

”Det skulle synas på blodproverna…”

”Skulle det vara cancer så skulle lymfkörtlarna fastna mot halsen, klumpa ihop sig och kännas annorlunda. Dina känns inte alls så…”  

Fyra läkare senare har jag en remiss till Sundsvalls sjukhus och får i början av juni göra en finnålsbiopsi. Den visar endast på inflammatoriska celler. Jag frågar om man kan vara 100% säker på en sådan biopsi? Det kan man inte så nytt läkarbesök, ny läkare och nu blir det operation av en hel lymfkörtel. En vecka senare får jag sent en eftermiddag samtal från sjukhuset. De vill att jag kommer på återbesök redan morgonen därpå. Jag sa att det skulle bli svårt då jag var i stugan och för den delen så hade jag inga som helst besvär från operationssåret. Undrade därför om jag kunde få en tid veckan efter. Jag tänkte att några provresultat hade de väl ändå inte fått för det skulle ju dröja upp till tre veckor. När sköterskan säger att de har fått svar på proverna och att det verkligen vore bra om jag kunde komma dagen efter så förstod jag att det nog inte var ett positivt besked jag skulle få.

Då jag den 20 juli får träffa läkare nummer 6 i ordningen, hon som gjorde operationen på mig en vecka innan, säger hon: ”Som du själv redan misstänkt så är det Hodgkins lymfom som du har”.

Cancer, cytostatika, tappa håret, nedbrytning av hela kroppen och kommer jag att dö? Varför jag? Kommer Elna att minnas mig? Vad minns jag själv från när jag var 2,5 år? Jag får ganska omgående veta att Hodgkins lymfom (cancer i lymfkörtlarna) är en cancersjukdom där chanserna är stora till helt tillfrisknad. Min lilla Elna och min mamma har då också kommit in i rummet. Jag tittar på Elna 2,5 år, som vill ha hjälp med att blåsa upp en badboll som hon precis köpt, och tänker: ”Nej, det får inte hända!! Jag tar den här skiten nu men jag ska klara av det!!”

Två dagar senare ringer de från avdelning 2, Hematologen på Sundsvalls Sjukhus. ”Nu börjar det”, kände jag då. Och det kändes faktiskt bra! Fler undersökningar, provtagningar och till slut starta behandlingen. Men nu var det bara att köra på. Personalen där är toppen och jag litar på dem.

Redan 13 dagar efter min första behandling så började mitt hår lossna. Jag har då lämnat Elna till hennes pappa där hon ska vara en vecka och inser att risken finns att jag är utan hår när hon kommer till mig nästa gång.  Jag kommer på att det inte finns en bild på mig och henne när hon kammar mitt hår och gör Pippi-toffsar och flätor, så som bara hon kan. Inser också att det knappt finns några bilder på mig och Elna tillsammans överhuvudtaget! Min syster berättar samma dag att hon läst ett reportage i tidningen om ett projekt – ert projekt!

Jag är idag helt inställd på att jag ska överleva detta, jag ska fortsätta att blåsa upp badbollar och Elna ska en dag få göra Pippi-toffsar och flätor på mammas riktiga hår. Men oavsett utgång, vill jag inte att vi ska försöka glömma den här tiden, utan minnas hur otroligt skört livet kan vara ibland och att man ska ta vara på det.

Så tack snälla fina Jennie som ville komma till mig och Elna i stugan och fotografera oss. Så fina bilder som gör mig både rörd och glad i hela kroppen av att titta på. Ett minne av denna tid och ett minne av den dagen då ”tjejen” (som Elna kallade Jennie) kom och fotade oss =)

 

Tack Maria och Elna för att jag fick komma till er, hör er resa och ta del av ert liv för en stund. All kärlek.