Nils – Ett andra möte, ett viktigt möte…

Ab imo pectore – ”Av hela mitt hjärta”

Helena

Det finns så många nivåer. Gränser vi tror oss nått. Bara för att sedan märka att det finns nya, längre ut. Vi fortsätter töja. Oss själva. Kämpandet. Kärleken.

Första gången vi skulle möta vår fotograf Helena. Satt vi i vårt kök alldeles innan. Det var tidigt på morgonen fem dagar efter det allra värsta av besked. Hela situationen kändes absurd. Genomtänkta kläder och fixat hår. För att le framför en för oss obekant person. Och hennes kamera.

Men Helena gick in i vår hall. Lika självklar som lugnt övertygad. Sa till oss att ”jag fokuserar på barnen, försöker att inte tänka, det är mitt enda sätt att klara av det här…” Hur hon lyckades fånga oss har vi fortfarande inte riktigt förstått. Men vi var mycket trötta efteråt. Samtidigt som det var en stor lättnad. Vi hann!

Sedan vårt första möte i november har vi fått ett skarpt provsmak av vad som väntar. Ett dramatiskt dygn. Där alla tecken. Från den nattliga ambulansen till de ledsna läkarna och sköterskorna, tydde på ett snabbt slut. Och vi grät och grät och slog oss trasiga. Vi tittade på den sovande pojken i sjukhussängen och gick i tusen bitar. En ny dimension av sjukhus och smärta. Av att se vår skatt somna in och bort.

Men helt oväntat. Fick vi ännu en vändning. Han kom tillbaka. Och när en ny dag grydde. Log han emot oss från sin säng. Sa Hej! Och ville ut och spana i det tidiga sjukhusköket. Där mamman som är jag, satte på morgonkaffet. Och en ny tid, bonustiden, tydligt tog sin början.

Vi vet nu lite mer om hur ett farväl kan vara. Och att gränserna för den smärtan ligger utanför allt annat. Som ett vitt mjukt landskap. Där det omöjligt går att urskilja hur marken böljar sig fram eller var stenar liksom träd har sina platser.

När vi fick möta Helena för en kompletterande fotografering i början av januari. Var det med en allt piggare snart sexårig pojke. Vars ögonfransar liksom det där extra kilot äntligen kommit på plats.

Det låter helt omöjligt. Men är någonstans enkelt. Så länge vi får vara med pojken som visat oss hur starkt och viktigt det är att (vilja) leva. Då kan orkar vågar, vi också vara här. Och njuta av varje dag. Särskilt de dagar när han får må bra. För. När våra barn mår bra. Då gör vi vuxna runt omkring. Detsamma.

Tack Helena, för dina ögon som hjälper oss minnas vår kanske viktigaste tid tillsammans!

Katarina och Mathias

Här kan du läsa hela familjens berättelse NILS

 

 

Birgit Burströmjanuari 15, 2013 - 8:48 e m

Underbara bilder ❤

Anette Wallénjanuari 13, 2013 - 8:07 e m

Det känns så tungt att läsa om hur ännu en familj har fått det värsta tänkbara besked man kan få efter en lång och tapper kamp. Att försöka leva i nuet och njuta av varje sekund med sitt barn, samtidigt som man vet att det är nedräkning… det är tortyr! Att dölja tårar, samtal och frustration för att inte oroa. Att planera för något man aldrig i sitt liv trott man skulle behöva planera för sitt barn…
Vi förlorade vår femåriga flicka i somras efter 2 års kamp mot samma monster http://essencevitae.com/linnea-majas-kamp/ ! Jag känner så otroligt mycket med er, och ni gör så rätt – njuta av varje sekund, och av det fina ni omges av just nu, era barn! Varm kram och många tankar, Anette

Fridajanuari 13, 2013 - 7:45 e m

Vackert! Fina vackra ni! Ögon med glitter i hos er alla. Längtar efter att ses! Stor kram

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

*

*