En liten sneak peek hemma hos familjen Frank

Familjen Frank fick diagnosen Malignt Mesotheliom
År 2009 förändrades förutsättningarna radikalt för familjen.
Jonas fick diagnosen Malignt Mesotheliom spridd bukhinnecancer.
Familjen består av Johanna 37, hennes man Jonas 39 samt deras två underbara killar på 5 och 7 år.

Den 28 februari åkte jag hem till familjen Frank till deras hem. Jag mottogs med stort hjärta och glädje. Jonas som är sjuk ser ut som vilken pappa som helst med sin familj. Man kan bara ana att han genomgår smärta i sin sjukdom.
Vi gjorde saker under fotograferingen som familjen brukar göra så att de bara kunde vara sig själva.
Allt från mys i soffan, bygga lego, kuddkrig och att laga mat och baka. Alla hjälptes åt i köket för att baka en äppelkaka.
Barnen spelar mycket ishockey och innebandy så vi fortsatte utomhus med lek och skott mot mål.

Jag lämnade familjen med ett leende på mina läppar, för trots sjukdom så gav de mig en enorm kraft och glädje samt tacksamhet att få leva här och nu. Tack för att ni delade en stund i ert liv med mig familjen Frank!

Snart kommer familjens berättelse hur det är att leva med sjukdomen som inte går att bota.

Allt gott till alla
Med kärlek

Jenny Puronne

Karolinamars 7, 2012 - 8:03 e m

Vilka underbara bilder!!!!!!

Hans Kroghmars 7, 2012 - 4:41 e m

Så fantastiskt härliga bilder 100% kärlek!

Helena Kyrkmars 7, 2012 - 3:55 e m

Underbara Bilder!!! Ser framemot att få läsa om dem.
Kärlek
H

Familjen Olsson, Uddevalla – Berättelsen

Anna heter jag och bor med min sambo och två underbara barn i Uddevalla. Lisa föddes med en allvarlig sjukdom Mb Total Hirschprung (hon har inte nervceller på hela tarmen, det fattas nervceller på magsäcken och urinblåsa) och bodde på sjukhuset första månaderna av sitt liv. Hon han stomi, gastrostomi, CVK och hon får all sin näring via den. Sjukhuset flyttades hem till oss, vi har allt vi kan bara tänka oss, för att ha vårt hjärta hemma. I framtiden behöver hon fem organ transplantation, men när vet ingen. Då måste levern sluta fungera eller Lisa sluta växa, regelbundna blodförgiftningnar osv. Här är min berättelse:

Slut……vad menar jag, slut….. Slut på livet? Jag lever ju, men inte som jag tänkt mig, inte som jag kunde förvänta mig…. Visst är jag lycklig att jag har en familj, sambo och två barn, ett underbart hus och allt man behöver för att bara vara. Men det känns som att mitt liv tog slut…….svårt att förklara……det känns att jag levde bara mellan mina barns födelsen, efter Alex föddes tills Lisa kom till världen. Mitt liv blev meningsfullt när Alex kom till världen och den världen rasade när min lilla älskling föddes. Kan inte förstå att jag säger det, men så känner jag i alla fall.

Slut……. Slut på det ”lätta” livet, som många redan tycker är jobbigt, början på den annorlunda resan som man inte valt själv, men som vår lilla Lisa gjort för oss och för sig själv. Nu vet jag hur det är att få ett besked om att ditt barn är allvarligt sjukt och inte kommer att bli friskt. Nu vet jag verkligen hur det känns när marken försvinner under dig och en ofattbar tyngd klättrar upp på kroppen och sätter sig runt halsen så att man inte kan andas och få kräkkänslor.

Slut…… Då tog mitt liv slut, så kände jag, kände att jag dog och tanke på att kunna vara lycklig försvann i samma stund. Inte för att det är någons fel, absolut inte, men varför hände det med mitt barn, med mitt lilla hjärta. När jag frågade min mamma om det fick jag det bästa svaret som jag kunde få och det gav mig mycket styrka speciellt i början, när vi bodde på Ronald McDonalds hus och Lisa bodde på sjukhus och försökte bli starkare och vinna över den svåra operationen och blodförgiftningar. Det min mamma sade var, ”Lisa valde er som föräldrar för att hon visste att hon skulle få leva tack vare er kärlek, uppmärksamhet, vård och omsorg.” Det kanske är så att barn väljer sina föräldrar.

Slut….. Är det verkligen det? Tänk hur många underbara människor man har träffat under den svåra tiden, skapat nya relationer, hittat nya sidor i sig själv, nya krafter och svagheter. Man får ofta höra att det som inte dödar oss, stärker. Jag skulle nog bli förbannad på den människan som sade det till mig under Lisas första levnadstid. Och jag skulle bli rasande om någon sade till mig att de vet hur jag känner. Och det fanns sådana också, andra tyckte att det inte var så allvarligt som det verkligen var för att Lisa såg ju frisk ut. Och man ville bara skaka om dem och skrika att de hade fel. Men nu vet jag ju att de kunde inget bättre, att de visste inget om Lisas sjukdom och kommer aldrig förstå den heller oavsett hur mycket vi än förklarar.

Slut……..Nu vet jag att det är inte alls det, livets bana har BARA ändrats och prioriteringarna är helt annorlunda, annars är det som förr. Man är lite tröttare, har mindre tålamod för nära och kära, man är lite otålig när andra klagar över feber eller ett blåmärke på sina barn. Sedan förstår man att det är det svåraste som hände dem och annat känner de inte till. Visst är de lyckligt lottade….. eller kanske inte? Ingen vet……

Varför skriver jag allt detta? Pratar jag med mig själv eller med någon jag inte alls känner? Vill jag bevisa något? Nej, nej, nej, jag vill bara låta alla mina tankar komma ut innan mitt huvud exploderar på grund av att det är omöjligt att bära det inombords utan att bli galen. Vill jag att någon känner igen sig själv i det jag skriver, att någon förstår mig? Vet inte…

Bara ut, ut med de kokande tankarna ur mig…. Ut, ut….

Pratar jag med andra om Lisas sjukdom? Nej, det har jag slutat med…. Meningslöst…… Inte ens med utbildad personal, för att de som inte jobbar med det, har inte ens hört om det och dra hela historian känns löjligt och dumt. Och det är säkert inte deras fel, men låt mig vara… Senast, när vi lämnade veckoprover, frågade en tant angående zinkvärdet som skulle kollas upp. Jag ville inte svara och sade det till henne. Hon svarade mig att det var hennes sätt att lära sig, då tyckte jag att jag var hård mot henne och svarade på hennes fråga. Att det var på grund av Lisas TPN. Då såg jag ett stort frågetecken i hennes ansikte och nya frågor kom. Hon har aldrig hört talas om TPN och vad hade jag mer att säga till henne….. Inget….. Fast om jag bara hade tid, ork, vilja och massa annat hade jag förklarat för henne och alla andra hur det är att ha ett TPN barn som har all sin näring via CVK. Som har stomi och gastrostomi, ett barn som får blodförgiftningar varannan månad och har tillbringat så mycket tid på olika sjukhus så att man ibland inte längre vet var man bor? Och det är inte deras fel….. Men låt mig vara…..

Jag lär mig leva, lär mig allt på nytt, på ett annat sätt, lär mig älska och förlåta, vara stark som aldrig förr, förlåta igen både mig själv och andra, lär mig säga förlåt och mena det, mena det som aldrig förr…. Lär mig titta i mina barns ögon och försöka tro att de inte anklagar mig för att deras liv är annorlunda. Samtidigt som jag vet att de tänker inte som vi vuxna gör och älskar allt som det är. Men ändå…..

Sjukhus…..kan man önska sig bättre vård än den som Lisa har? Tror inte det, för tack vare dem lever hon idag. Och när man mår som sämst och är tvungen att tillbringa två veckor där, har man alltid personal som pratar med dig, kramar och torkar dina tårar. Den som har känt Lisa från början och förstår verkligen hur jobbigt och svårt det är. Slut……ja, för idag, och imorgon blir det en ny dag som kanske ser ut som senaste dagarna eller så….. Det får vi se imorgon. Nu vet jag bara att man ska leva idag och uppskatta det man har nu och bara nu, för man vet absolut inte vilken ny bana man får ta imorgon även om dagen ser fullbokad ut. Det vi har nu ska man vara rädd om inte det som kanske händer imorgon, om det nu händer……

Med vänliga hälsningar,
Anna

Josefinjuni 24, 2013 - 12:39 f m

Hej Anna!
Oj kom den inte med, konstigt. Men här är den :)
teamhugo@hotmail.com
Hälsningar Josefin

Annajuni 23, 2013 - 11:58 e m

Absolut. Vilken adress ska jag maila till?

Josefinjuni 23, 2013 - 11:50 e m

Hej Anna!
Tack för att du och din familj dela med er av ert liv i både bilder och text!
Jag skulle vilja ha kontakt med dig och undrar om du kan maila mig?
Varma hälsningar Josefin

Annaapril 20, 2013 - 12:09 f m

tack så mycket för varma ord.

Emmyseptember 21, 2012 - 6:29 f m

Vilka underbara bilder! Ni är fantastiska!

Marie Walthermars 9, 2012 - 2:35 e m

Underbara bilder! Tack för att ni delar med er av ert liv. Kanske gör det lättare för andra att få veta att man inte är ensam om sina tankar. Kram på er!

Malinmars 9, 2012 - 1:04 f m

Många kramar till er alla. Härliga bilder. <3

Annamars 7, 2012 - 6:55 e m

Tack så mycket för all tid och hjälp!!! Tack för att ni finns och gör vårt liv gladare.

Elisabeth

I januari träffade jag Elisabeth och hennes familj som består av hennes man och tre barn i åldrarna 15, 10 och 5 år. Det här är en sportig och aktiv familj som är väldigt härliga att umgås med. 5-åringen har en medfödd CP-skada och är en av de charmigaste små killar jag träffat. Vilken glädjespridare! Han drömmer om att en dag bli domare i hockey. Familjens andra två barn har redan nått stora framgångar i hockey men så har de inte heller vilken mamma som helst. De har Elisabeth, ett före detta träningsfreak, en riktig kämpe!

Elisabeth är en ung, lång och vacker kvinna. Trevlig och omtänksam med ett hjärta av guld. 1997 drabbades hon av bröstcancer. 2008 kom cancern tillbaka och satte sig i skelettet och levern. Diagnosen är spridd bröstcancer som inte går att bota.

Elisabeth skriver sedan några år på sin blogg om livet med sjukdomen och hur hon får ihop vardagen. Hon uppmanar alla att ta vara på livet för det går inte i repris!

Du kan läsa om Elisabeth på hennes blogg ”Jag är Elisabeth” genom att följa den här länken: http://joelisacadam.blogspot.com/

Vill du lära känna familjen ytterligare kan du se avsnitt 3 av Sofias änglar som sändes i kanal 5 i början av februari.

Ge gärna familjen stöd och omtanke genom att lämna en kommentar, antingen här eller på hennes blogg. Ett litet ord kan betyda mer än du tror.

Kramar till er där ute /Karolina Ehrenpil

Det är inte bara fotografer som är engagerade i detta projekt. Vi har även en del sponsorer, bland annat Volker Strölein som ger familjen möjligheten att kostnadsfritt få sina bilder i en fin och personligt designad fotobok från fotobok.com Så här ser familjens fotobok ut.

Jonnimars 11, 2012 - 3:14 e m

Otroligt fina bilder, ni sprider sån glädje! kram :)

Sofiemars 10, 2012 - 7:12 e m

Så’na fina bilder! Helt fantastiska. Du har verkligen lyckats fånga blicken i ögonen på dem! Känslan i bilderna är kanon! Bara att lyfta på hatten! Ett så oerhört vackert minne att ha!

Alicia - Borrelia & Fobimars 10, 2012 - 1:16 f m

Vilket underbart ”projekt” ni håller på med, verkligen gripande. Ska kolla runt mer här! :)

Superfina bilder, och jag tyckte verkligen om boken! Och Elisabeth och hennes familj verkar vara helt toppen!<3

Mariamars 8, 2012 - 9:57 e m

Underbara bilder på en varm och kärleksfull familj <3 Kram

zannamars 8, 2012 - 5:44 e m

superfina kort:)

Margareta Hedlundmars 8, 2012 - 4:30 e m

Fantastiska bilder på en fantastisk familj! All lycka till er.

Annikamars 8, 2012 - 12:15 e m

Det är fantastiskt fina bilder på en kärleksfull familj! För att få till så fina bilder krävs en duktig fotograf också!

Angelicamars 8, 2012 - 1:19 f m

Underbara bilder på en familj som verkar oerhört kärleksfull och som försöker finna små glädjeämnen trots det som ständigt hänger över dem. Jag är övertygad om att dessa bilder är just ett sånt glädjeämne! Det är så fint att du gjort detta för dem!

Carlmars 8, 2012 - 1:15 f m

Vilka otroligt fina bilder, fin familj med mycket kärlek! Ta vara på er, kram

Johanmars 7, 2012 - 7:53 e m

Otroliga bilder! Det måste betyda mycket för familjen att du har tagit så otroliga bilder på dem alla tillsammans. Bilderna lyser verkligen av kärlek och värme!

Monica Rmars 7, 2012 - 6:43 e m

TACK för titten på underbara bilder. De lyser av glädje och kärlek!
jag älskar det här projektet och blir glad i hjärtat att änglar finns bland oss medmänniskor!

Dennismars 7, 2012 - 2:42 e m

Otroligt fina bilder, du är en grym fotograf men det visste vi ju sedan länge :)

Matildamars 7, 2012 - 12:24 e m

Vilken underbar fotografering med en fantastisk familj!
Såg Sofias Änglar och känner sådan värme för en familj med sådan kärlek och glöd <3

Fotograf Philippemars 7, 2012 - 11:20 f m

Underbara Bilder!! Så mycket glädje och KÄRLEK!!!
Massa med kramar från Hälsingland

Susannemars 7, 2012 - 10:40 f m

<3 Så fina minnen du skapat för familjen <3
Till familjen och Elisabeth, var stolta över varandra ni är så duktiga som kämpar så mycket och kommit så långt. Kärlek till er <3

Janemars 7, 2012 - 10:40 f m

Fantastiskt härliga bilder på en kämparfamilj, kärleken lyser genom dem.

Kramar och kärlek.

Helena Kyrkmars 7, 2012 - 10:18 f m

Massa kärlek till er !!

Karolinamars 7, 2012 - 10:12 f m

Underbara Bilder!! Så mycket glädje och KÄRLEK!!!
Porträttbilden på Elisabeth är magisk – vilka ögon!!! <3
All kärlek, styrka och tilltro till hela familjen!!!

Karin Lindénmars 7, 2012 - 10:04 f m

Jag blir jätteglad när jag ser de här bilderna. De speglar så mycket kärlek i både lugn och bus. En stor varm kram till familjen. En stor varm kram till fotografen.

Mariamars 7, 2012 - 8:29 f m

Vilka otroligt fina och glada bilder! Den här familjen visar verkligen mycket kärlek i dem!

Emilmars 7, 2012 - 1:36 f m

Fantastiska bilder på en familj med mycket kärlek av en underbar fotograf med mycket kärlek i sig!

Brigitte Grenfeldtmars 7, 2012 - 12:50 f m

Åhhhh, vilka underbara bilder! Vilken fantastiskt vacker, stark, kärleksfull kvinna. Hela familjen utstrålar harmoni och värme. Karolina, en eloge till dig och många kramar till familjen.

Ingelamars 7, 2012 - 12:21 f m

Vilka fina bilder, underbara. Men jag vet ju att du är en jätteduktig fotograf. För att inte tala om hur fin du är som medmänniska.

Kjellmars 7, 2012 - 12:00 f m

Finfin familj, finfina bilder och boken ser ju kalasbra ut – gillar baksidan på omslaget!

Danielmars 6, 2012 - 11:52 e m

Superfina bilder!

Boken blev riktigt bra med citaten!

Camillamars 6, 2012 - 11:51 e m

Helt fantastiska bilder!!!!

Giselamars 6, 2012 - 11:17 e m

Wow, vilka fina bilder!! Jag såg programmet och tårarna rann. Underbar familj! Klart lillkillen ska bli domare. Självklart!

Mymars 6, 2012 - 11:17 e m

Underbart fint! Vilken fin familj och vad härligt du fångat dem!!!

Fredricmars 6, 2012 - 11:14 e m

Har en mycket nära vän som varit med om liknande resa men trots att jag gråtit mycket av det som hänt kan jag ändå inte förstå vad han fått gå igenom. Känner inte familjen Olsson men när jag ser dessa underbara bilder så ser jag en familj som, trots de tråkiga omständigheterna, verkar brinna av livslust och kärlek. Jag beundrar er och önskar er all lycka, kraft och kärlek.

Varma hälsningar,
Fredric Sannebro

Åsamars 6, 2012 - 11:09 e m

Otroligt fin familj, vilken glädje, verkligen värd att kämpa för :-) härliga bilder på en ännu härligare familj!!!

Familjen Olsson, Uddevalla – Sneak peek

I onsdags var det äntligen dags att fotografera familjen Olsson i Uddevalla. Deras dotter Lisa föddes med en allvarligt sjukdom, Mb Total Hirschprung (hon har inte nervceller på hela tarmen, det fattas nervceller på magsäcken och urinblåsan).  I framtiden behöver hon fem organtransplantation, men när vet ingen.

En underbar liten glad tjej. Hon har alltid (tror jag) en ryggsäck på sig bl a för att inte tarmarna fungerar. Hela familjen var jättetrevliga. Föräldrarna var kanonduktiga och busade runt med barnen så jag kunde fotografera. Även mormor fanns på plats. Längre blogginlägg kommer när jag fått deras text.

Tanken är också att denna familjen ska komma i lokaltidningen Bohusläningen. Förmodligen följer en reporter med när jag ska lämna boken.

/Benny Ottosson

Lowe hemma hos sig – ett första smakprov.

En grå dag i februari åkte jag tillsammans med Hans Krogh hem till Lowe och hans familj i Västerås. I november fick de cancerbeskedet och behandlingen är i full gång. När vi träffar Lowe är det en bra dag, eftersom han ska in för nästa dos samma kväll och det är i slutet på perioderna mellan dem som Lowe mår som bäst! Så visst är det grått ute, men inne lyser solen! Lowe är ett charmtroll utan dess like och hans syskon är inte sämre! Och vilka duktiga modeller. Lika glada hela dagen!

Detta är några smakprov från dagen. Senare kommer fler bilder och familjens historia.  Länk till nästa inlägg om Lowe – med familjens historia

[…] Inlägget med första bilderna från dagen med Lowe […]

[…] för hela familjen. De har slitits mellan hopp och förtvivlan, gråtit floder och undrat varför. Lilla Lowe har varit en tapper […]