Petra Hall i Norrbottenskuriren

Essence Vitae » Petra Halls bloggjanuari 12, 2012 - 11:29 e m

[...] Norrbottenskuriren och Västerbottens Folkblad skrev också om oss, och vi var även med i tv (läskigt!). [...]

Petra Hall i Västerbottens Folkblad

DET VIKTIGASTE I LIVET. Fotografen Petra Hall tycker att Essence Vitae, projektet som går ut på att fota familjer som drabbats av sjukdom, ger henne hoppet om mänskligheten tillbaka.
FOTO: PETRA HALL

SKELLEFTEÅ Petra Hall är en av fotograferna i Essence Vitae-projektet. När hon hörde talas om det kände hon direkt att det var något för henne.

Petra Hall mötte grundaren av Essence Vitae, fotoprojektet som hjälper sjukdomsdrabbade familjer, av en slump.
– Jag träffade Juliana i Nashville av alla ställen, vi var båda på en konferens för bröllopsfotografer och har hållit kontakten sedan dess, berättar hon.

Petra Hall bor i Piteå. Förutom Essence Vitae fotograferar hon även bröllop och översätter böcker. När hon hörde talas om Essence Vitae ville hon bli en del av det.
– Det är ett projekt som ger mig hoppet om mänskligheten tillbaka på något vis. Vårt samhälle i dag är så hårt och det verkar som om alla bara skiter i allt och sköter sig själva. Här får vi möjlighet att visa att människan är i grunden god, det är hoppgivande.

Känns det någonsin svårt att möta de sjukdomsdrabbade familjerna?
– Inte ännu. Jag tror det blir svårare när jag träffar familjer med barn som är sjuka. Jag blev själv sjuk som barn och vet vilken rädsla det kan vara med allt främmande som har med sjukhus att göra, då tror jag det blir svårt att hålla tårarna tillbaka.

FAKTA: ESSENCE VITAE
– Essence vitae är ett projekt som startades av fotografen Juliana Wiklund.  Det består av flera fotografer landet över och riktar sig till familjer med små barn där någon av medlemmarna drabbats av en livshotande sjukdom.
– Petra Hall fotograferar familjer som bor i norra delen av landet.
– Vitae är ”livet” på latin och essence översätter de till ”det som är viktigt”, det vill säga – ”det viktigaste i livet”.
– Familjer som drabbats kan höra av sig till Essence Vitae och berätta om sin situation. Fotograferingen är kostnadsfri och familjen får sina högupplösta bilder på en skiva.
– Lina Linder och hennes familj blev fotograferade av Petra Hall. Det var Linas syster som hittade det och skickade in en förfrågan.
– Andra fotografer som vill hjälpa till med projektet är välkomna att höra av sig. Arbetet sker ideellt.

FAMILJEN. Lina Linder, 35 år, fick i somras veta att hon hade kronisk blodcancer. På bilden sitter hon tillsammans med barnen Melwin, Milton och Elliot.
FOTO: PETRA HALL

SKELLEFTEÅ Lina Linder beskriver sig själv som en lyckligt gift trebarnsmor, men hennes liv kantas också av en ständig värk. I somras fick hon veta att hon har kronisk blodcancer.
– Jag hoppas det ska bli bra, men det är ingen som vet, säger hon.

Lina Linder, 35 år, drömmer om att vakna en morgon och vara smärtfri. Tillsammans med maken Stefan har hon barnen Melwin, 9, Elliot, 6, och Milton, 3. På grund av kronisk blodcancer lider hon av en ständig värk i kroppen. Det började när hon var gravid med yngsta sonen. Hon hoppades att ryggsmärtorna skulle gå över när förlossningen var klar, istället blev de bara värre.
– Prover togs och man upptäckte att jag hade något i blodet som jag inte borde ha, något som kallades för m-komponent, förklarar Lina.

Vissa kan ha det passivt under en hel livstid, men det är också vanligt att det utvecklas till myelom – en kronisk cancer i benmärgen – vid 70-årsåldern. Inte vid nyss fyllda 35. Lina fick åka på tremånaderskontroller för blodprov. Smärtorna var kraftiga, en behandling i Stockholm minskade den konstanta huvudvärken och nacksmärtorna men ryggvärken bestod.
Åren gick. I somras började hennes revben göra ont, bäckenet krånglade och ryggen blev om möjligt ännu sämre.
– Det var som att jag kände på mig att något var fel, riktigt fel. Jag sa till min make, ”det känns som om mina revben är av, men det kan de ju inte vara, jag har ju inte gjort något”. Jag sa även att, ”det känns som att jag har cancer i revbenen, som att det är en klump runt dem”.

Tremånaderskontrollen visade att hennes misstankar om att något var fel stämde.
I juli åkte hon in till sjukhuset. Linas skelett var hårt angripet, bäckenet var uppluckrat och flera av revbenen var brutna. Det fanns ett hål i ena skulderbladet och ett annat i armens skelett, ryggskelettet var också hårt angripet. Hon var uttorkad och undernärd.

Läkarna ville böja med cytostatikabehandling. Cytostatika är samlingsnamnet på ett flertal läkemedel som skadar tumörcellerna och hindrar dem att dela sig, bli ännu fler. Baksidan är att det även skadar de friska cellerna.
-Nu väntar hårdare prövningar med starkare cytostatika och benmärgstransplantation i Umeå.
Lina berättar att den värsta prövningen kommer bli att vara utan barnen i en månad när hon ligger i isoleringsrum. Därför gläds hon åt fotografierna på familjen (se artikel bredvid), de som togs en solig höstdag.

– Jag kommer kämpa mig igenom detta, säger Lina. Stärkt av min tjuriga personlighet och av min kärlek till min familj och mina nära och kära.

 

Isayah

Jag är en stolt mamma till min tre åriga prins Isayah, som jag har svårt att skriva om utan att bryta ihop. Redan när han låg i min mage så planerade jag och min fästman framtiden, vi läste på och förberedde oss. Och i dem böckerna och broschyrerna så informerades dem inte oss, om något skulle gå snett? Eller om hur man ska förbereda sig för att vara förälder till ett sjukt barn. Nä, bara om allt det där andra. Jag tror att det fanns ett litet stycke i en av broschyrerna, där det stod att man kunde ta ett fostervattensprov eller moderkaksprov. Men vår barnmorska tyckte inte att det var aktuellt. Så det fanns inga tankar om att vårt barn skulle födas sjukt. På min födelsedag som välkomnade vi vår lilla älskade prins :)  Min fästman räknade alla fingrar och tår. Han var så perfekt. Kunde man få något finare? Vi märkte att han gjorde ett konstigt beteende när vi var ensamma med honom i rummet.

Det såg ut som om att han kvävdes. Han böjde på hela kroppen och skakade i några sekunder.. När vi ringde på sköterskorna så han dem inte se detta ”beteende”,  men jag beskrev det noggrant. Dem sa att det bara var ett vanligt barns beteende. Jag lugnande ner mig tills det skedde igen. Vi ringde på sköterskorna igen, vi fick samma svar. Jag skulle sluta ”hönsa” min och somna om. Men jag undrade om det var normalt att en bäbis skulle kunna böja på kroppen så att han såg ut som en ”ostbåge”? Dagen vi skulle få åka hem från BB, så åkte min fästman hem för att förbereda lite. Rasta hunden o.s.v. Då var det första gången jag fick vara ensam med min lilla prins. Vilken underbar känsla, jag är mor till detta barn. Han är vår, bara vår.  Han låg i den genomskinliga sjukhussängen, medan jag fotade honom. Jag fotade oss tillsammans och tänkte att detta var världens lyckligaste stund, jag var ju så chockad innan dess. Så svårt att smälta allt som skett, men nu så kändes allt så realistiskt. Trodde inte att något kunde krossa denna känsla. Så där stod jag med kameran i handen och drömde mig bort. Inte visste jag då att vår lycka skulle bytas mot sorg och förtvivlan. Då sköterskan kom in och berättade att dem tyckte att Isayah såg för gul ut. Jag skrattade och svarade att min fästman är ju lite mörkare i hyn. Men hon svarade inte med ett skratt, utan hon såg så seriös ut, detta skrämde mig. Hon sa att lille prinsen såg så trött ut, dem gick iväg med min son och där satt jag helt ensam.

Här krossades allt, här rann våra drömmar ut i sanden, jag kände mig så otroligt ensam.
Hur skulle jag kunna berätta detta för min fästman. Han skulle ju aldrig tro på mig?
- Älskling det är något som inte stämmer med vår son, dem tog han ifrån mig!?
Nää, Usch. Det låter ju så dumt.

Här startade vår resa, här förändrades våra liv. Här gjorde vi ett val.

“Nu har det gått tre hela år. Isayah kan inte gå. Han kan inte äta själv. Han kan inte se.
Isayah har ingen diagnos, förutom epilepsi och scolios. De genetiska undersökningar visar ingenting.
Och ingen kan säga vilken hans prognos är. Hans hjärna utvecklas inte längre,
skallbenen har vuxit ihop och färdigheter Isayah har i dag kan vara försvunna i morgon.
I början sa läkaren till oss att han kanske bara skulle leva en kort tid efter sin födelse. Senare pratade man om ett år.
Vi vet ingenting om framtiden. Han kanske inte vaknar upp i morgon.”
“Efter ett första år av förlamande sorg och oro, men också stor, stor kärlek och
glädje över pyttesmå framsteg, vände det en dag.

Min fästman sa till mig att det var dags för mig att börja plugga som jag tänkt.
Nu skulle han vara hemma med Isayah och lära känna sin son bättre.
Han sa att Isayah inte kommer att försvinna och om det värsta skulle hända så finns han ändå alltid kvar här..”
Efter min examen så vågade vi planera en lille bror. Lille bror Eliyah föddes på min fästmans födelsedag.
Utan Isayah så är vi inte dem vi är idag. Jag är så glad över att jag fått gå igenom detta, men samtidigt så ledsen.
Då jag känner mig så maktlös, då jag inte kan ta bort hans smärta..  Så rädd att han ska försvinna.
Ingen borde få känna det jag känner, så orättvist.  Jag vill också visa att det går att fortsätta leva gott efter detta,
men på sitt lilla egna sätt. Man får lära sig att prioritera rätt, utan att stressa.
”Även den som går sakta, kommer fram..”
Fatima + Familjnovember 6, 2011 - 3:15 f m

Vi glömde skriva i texten: Tusen tack till Malin Lundqvist! Underbara du.

Familjen Andersson

 

“Jag är Helena, en glad tjej på 42 år som lever med min fina familj som består av Magnus och två barn, Samuel som snart är 13 och David 8 år.
Jag tycker om mitt liv, min familj, mina vänner, mitt hus, min trädgård, mitt jobb….
Jag vill ha mitt liv precis som det är med en helt vanlig vardag med jobb, hämtning på fritids, yoga, utflykter, fiol spelande barn, vardagsmatlagning och att umgås med de jag tycker om.
Fast…..
UTAN att behöva dra omkring på en bröstcancer med skelettmetastaser.
UTAN att behöva ta blodprover och få cellgift varje vecka.
UTAN att behöva tänka på att det är medikamenter och forskningen som förhoppningsvis kommer att låta mig leva i min vanliga vardag i många år till.
UTAN att behöva oroa sig…..
Carpe Diem får en annan innebörd, lite starkare men ibland svår att leva upp till.
Vissa ögonblick känns intensivare och färgstarkare nu.
Vi undrar hur vi hamnade i denna absurda och ovälkomna cancervärld.
Ta vara på ditt LIV.
Du tjej/kvinna som läser detta, lova mig att känna igenom dina bröst ibland.
Vi trodde inte att vår familj skulle drabbas av cancer när jag var 39 år men det gjorde vi.
Med mycket kärlek hoppas vi få leva tillsammans länge i vår vanliga vardagliga vardag!

Elizabethjanuari 4, 2012 - 2:37 e m

Underbara bilder! Ta vara på er!!! <3

lilian johanssonnovember 16, 2011 - 11:49 e m

Vilka underbara bilder och fina ord kram till familjen..

Kajsa Wennmannovember 13, 2011 - 5:01 e m

Jättefina bilder Helena! Vackra höstfärger och en fin familj.

Kärstinnovember 9, 2011 - 10:45 f m

Vilka underbara bilder på en mycket god vän och hennes familj. Ni finns i mina tankar.

Eva Gnovember 7, 2011 - 11:04 e m

Vilka underbara bilder! -och tänkvärda tankar.

Ingvildnovember 7, 2011 - 9:05 e m

Vilken värme som strålar ut från den här sidan! En jättestark text och underbara bilder. Blir alldeles tårögd – också av glädje över hur fina ni är!

Anna-Evanovember 7, 2011 - 5:12 e m

Åh, vilka fina bilder och så tänkvärda ord. KRAM

Annikanovember 6, 2011 - 8:34 e m

Himmel, så fint! Rörd till tårar ;)

Petra Hallnovember 6, 2011 - 5:59 f m

Vilka underbara bilder, vilka fantastiska färger, vilken go familj!

Cecilianovember 5, 2011 - 5:24 e m

Fantastiskt fina bilder på mina nära och kära!