Petra Hall i Västerbottens Folkblad

DET VIKTIGASTE I LIVET. Fotografen Petra Hall tycker att Essence Vitae, projektet som går ut på att fota familjer som drabbats av sjukdom, ger henne hoppet om mänskligheten tillbaka.
FOTO: PETRA HALL

SKELLEFTEÅ Petra Hall är en av fotograferna i Essence Vitae-projektet. När hon hörde talas om det kände hon direkt att det var något för henne.

Petra Hall mötte grundaren av Essence Vitae, fotoprojektet som hjälper sjukdomsdrabbade familjer, av en slump.
– Jag träffade Juliana i Nashville av alla ställen, vi var båda på en konferens för bröllopsfotografer och har hållit kontakten sedan dess, berättar hon.

Petra Hall bor i Piteå. Förutom Essence Vitae fotograferar hon även bröllop och översätter böcker. När hon hörde talas om Essence Vitae ville hon bli en del av det.
– Det är ett projekt som ger mig hoppet om mänskligheten tillbaka på något vis. Vårt samhälle i dag är så hårt och det verkar som om alla bara skiter i allt och sköter sig själva. Här får vi möjlighet att visa att människan är i grunden god, det är hoppgivande.

Känns det någonsin svårt att möta de sjukdomsdrabbade familjerna?
– Inte ännu. Jag tror det blir svårare när jag träffar familjer med barn som är sjuka. Jag blev själv sjuk som barn och vet vilken rädsla det kan vara med allt främmande som har med sjukhus att göra, då tror jag det blir svårt att hålla tårarna tillbaka.

FAKTA: ESSENCE VITAE
– Essence vitae är ett projekt som startades av fotografen Juliana Wiklund.  Det består av flera fotografer landet över och riktar sig till familjer med små barn där någon av medlemmarna drabbats av en livshotande sjukdom.
– Petra Hall fotograferar familjer som bor i norra delen av landet.
– Vitae är ”livet” på latin och essence översätter de till ”det som är viktigt”, det vill säga – ”det viktigaste i livet”.
– Familjer som drabbats kan höra av sig till Essence Vitae och berätta om sin situation. Fotograferingen är kostnadsfri och familjen får sina högupplösta bilder på en skiva.
– Lina Linder och hennes familj blev fotograferade av Petra Hall. Det var Linas syster som hittade det och skickade in en förfrågan.
– Andra fotografer som vill hjälpa till med projektet är välkomna att höra av sig. Arbetet sker ideellt.

FAMILJEN. Lina Linder, 35 år, fick i somras veta att hon hade kronisk blodcancer. På bilden sitter hon tillsammans med barnen Melwin, Milton och Elliot.
FOTO: PETRA HALL

SKELLEFTEÅ Lina Linder beskriver sig själv som en lyckligt gift trebarnsmor, men hennes liv kantas också av en ständig värk. I somras fick hon veta att hon har kronisk blodcancer.
– Jag hoppas det ska bli bra, men det är ingen som vet, säger hon.

Lina Linder, 35 år, drömmer om att vakna en morgon och vara smärtfri. Tillsammans med maken Stefan har hon barnen Melwin, 9, Elliot, 6, och Milton, 3. På grund av kronisk blodcancer lider hon av en ständig värk i kroppen. Det började när hon var gravid med yngsta sonen. Hon hoppades att ryggsmärtorna skulle gå över när förlossningen var klar, istället blev de bara värre.
– Prover togs och man upptäckte att jag hade något i blodet som jag inte borde ha, något som kallades för m-komponent, förklarar Lina.

Vissa kan ha det passivt under en hel livstid, men det är också vanligt att det utvecklas till myelom – en kronisk cancer i benmärgen – vid 70-årsåldern. Inte vid nyss fyllda 35. Lina fick åka på tremånaderskontroller för blodprov. Smärtorna var kraftiga, en behandling i Stockholm minskade den konstanta huvudvärken och nacksmärtorna men ryggvärken bestod.
Åren gick. I somras började hennes revben göra ont, bäckenet krånglade och ryggen blev om möjligt ännu sämre.
– Det var som att jag kände på mig att något var fel, riktigt fel. Jag sa till min make, ”det känns som om mina revben är av, men det kan de ju inte vara, jag har ju inte gjort något”. Jag sa även att, ”det känns som att jag har cancer i revbenen, som att det är en klump runt dem”.

Tremånaderskontrollen visade att hennes misstankar om att något var fel stämde.
I juli åkte hon in till sjukhuset. Linas skelett var hårt angripet, bäckenet var uppluckrat och flera av revbenen var brutna. Det fanns ett hål i ena skulderbladet och ett annat i armens skelett, ryggskelettet var också hårt angripet. Hon var uttorkad och undernärd.

Läkarna ville böja med cytostatikabehandling. Cytostatika är samlingsnamnet på ett flertal läkemedel som skadar tumörcellerna och hindrar dem att dela sig, bli ännu fler. Baksidan är att det även skadar de friska cellerna.
-Nu väntar hårdare prövningar med starkare cytostatika och benmärgstransplantation i Umeå.
Lina berättar att den värsta prövningen kommer bli att vara utan barnen i en månad när hon ligger i isoleringsrum. Därför gläds hon åt fotografierna på familjen (se artikel bredvid), de som togs en solig höstdag.

– Jag kommer kämpa mig igenom detta, säger Lina. Stärkt av min tjuriga personlighet och av min kärlek till min familj och mina nära och kära.

 

Isayah

Jag är en stolt mamma till min tre åriga prins Isayah, som jag har svårt att skriva om utan att bryta ihop. Redan när han låg i min mage så planerade jag och min fästman framtiden, vi läste på och förberedde oss. Och i dem böckerna och broschyrerna så informerades dem inte oss, om något skulle gå snett? Eller om hur man ska förbereda sig för att vara förälder till ett sjukt barn. Nä, bara om allt det där andra. Jag tror att det fanns ett litet stycke i en av broschyrerna, där det stod att man kunde ta ett fostervattensprov eller moderkaksprov. Men vår barnmorska tyckte inte att det var aktuellt. Så det fanns inga tankar om att vårt barn skulle födas sjukt. På min födelsedag som välkomnade vi vår lilla älskade prins :)  Min fästman räknade alla fingrar och tår. Han var så perfekt. Kunde man få något finare? Vi märkte att han gjorde ett konstigt beteende när vi var ensamma med honom i rummet.

Det såg ut som om att han kvävdes. Han böjde på hela kroppen och skakade i några sekunder.. När vi ringde på sköterskorna så han dem inte se detta ”beteende”,  men jag beskrev det noggrant. Dem sa att det bara var ett vanligt barns beteende. Jag lugnande ner mig tills det skedde igen. Vi ringde på sköterskorna igen, vi fick samma svar. Jag skulle sluta ”hönsa” min och somna om. Men jag undrade om det var normalt att en bäbis skulle kunna böja på kroppen så att han såg ut som en ”ostbåge”? Dagen vi skulle få åka hem från BB, så åkte min fästman hem för att förbereda lite. Rasta hunden o.s.v. Då var det första gången jag fick vara ensam med min lilla prins. Vilken underbar känsla, jag är mor till detta barn. Han är vår, bara vår.  Han låg i den genomskinliga sjukhussängen, medan jag fotade honom. Jag fotade oss tillsammans och tänkte att detta var världens lyckligaste stund, jag var ju så chockad innan dess. Så svårt att smälta allt som skett, men nu så kändes allt så realistiskt. Trodde inte att något kunde krossa denna känsla. Så där stod jag med kameran i handen och drömde mig bort. Inte visste jag då att vår lycka skulle bytas mot sorg och förtvivlan. Då sköterskan kom in och berättade att dem tyckte att Isayah såg för gul ut. Jag skrattade och svarade att min fästman är ju lite mörkare i hyn. Men hon svarade inte med ett skratt, utan hon såg så seriös ut, detta skrämde mig. Hon sa att lille prinsen såg så trött ut, dem gick iväg med min son och där satt jag helt ensam.

Här krossades allt, här rann våra drömmar ut i sanden, jag kände mig så otroligt ensam.
Hur skulle jag kunna berätta detta för min fästman. Han skulle ju aldrig tro på mig?
- Älskling det är något som inte stämmer med vår son, dem tog han ifrån mig!?
Nää, Usch. Det låter ju så dumt.

Här startade vår resa, här förändrades våra liv. Här gjorde vi ett val.

“Nu har det gått tre hela år. Isayah kan inte gå. Han kan inte äta själv. Han kan inte se.
Isayah har ingen diagnos, förutom epilepsi och scolios. De genetiska undersökningar visar ingenting.
Och ingen kan säga vilken hans prognos är. Hans hjärna utvecklas inte längre,
skallbenen har vuxit ihop och färdigheter Isayah har i dag kan vara försvunna i morgon.
I början sa läkaren till oss att han kanske bara skulle leva en kort tid efter sin födelse. Senare pratade man om ett år.
Vi vet ingenting om framtiden. Han kanske inte vaknar upp i morgon.”
“Efter ett första år av förlamande sorg och oro, men också stor, stor kärlek och
glädje över pyttesmå framsteg, vände det en dag.

Min fästman sa till mig att det var dags för mig att börja plugga som jag tänkt.
Nu skulle han vara hemma med Isayah och lära känna sin son bättre.
Han sa att Isayah inte kommer att försvinna och om det värsta skulle hända så finns han ändå alltid kvar här..”
Efter min examen så vågade vi planera en lille bror. Lille bror Eliyah föddes på min fästmans födelsedag.
Utan Isayah så är vi inte dem vi är idag. Jag är så glad över att jag fått gå igenom detta, men samtidigt så ledsen.
Då jag känner mig så maktlös, då jag inte kan ta bort hans smärta..  Så rädd att han ska försvinna.
Ingen borde få känna det jag känner, så orättvist.  Jag vill också visa att det går att fortsätta leva gott efter detta,
men på sitt lilla egna sätt. Man får lära sig att prioritera rätt, utan att stressa.
”Även den som går sakta, kommer fram..”
Fatima + Familjnovember 6, 2011 - 3:15 f m

Vi glömde skriva i texten: Tusen tack till Malin Lundqvist! Underbara du.

Familjen Andersson

 

“Jag är Helena, en glad tjej på 42 år som lever med min fina familj som består av Magnus och två barn, Samuel som snart är 13 och David 8 år.
Jag tycker om mitt liv, min familj, mina vänner, mitt hus, min trädgård, mitt jobb….
Jag vill ha mitt liv precis som det är med en helt vanlig vardag med jobb, hämtning på fritids, yoga, utflykter, fiol spelande barn, vardagsmatlagning och att umgås med de jag tycker om.
Fast…..
UTAN att behöva dra omkring på en bröstcancer med skelettmetastaser.
UTAN att behöva ta blodprover och få cellgift varje vecka.
UTAN att behöva tänka på att det är medikamenter och forskningen som förhoppningsvis kommer att låta mig leva i min vanliga vardag i många år till.
UTAN att behöva oroa sig…..
Carpe Diem får en annan innebörd, lite starkare men ibland svår att leva upp till.
Vissa ögonblick känns intensivare och färgstarkare nu.
Vi undrar hur vi hamnade i denna absurda och ovälkomna cancervärld.
Ta vara på ditt LIV.
Du tjej/kvinna som läser detta, lova mig att känna igenom dina bröst ibland.
Vi trodde inte att vår familj skulle drabbas av cancer när jag var 39 år men det gjorde vi.
Med mycket kärlek hoppas vi få leva tillsammans länge i vår vanliga vardagliga vardag!

Elizabethjanuari 4, 2012 - 2:37 e m

Underbara bilder! Ta vara på er!!! <3

lilian johanssonnovember 16, 2011 - 11:49 e m

Vilka underbara bilder och fina ord kram till familjen..

Kajsa Wennmannovember 13, 2011 - 5:01 e m

Jättefina bilder Helena! Vackra höstfärger och en fin familj.

Kärstinnovember 9, 2011 - 10:45 f m

Vilka underbara bilder på en mycket god vän och hennes familj. Ni finns i mina tankar.

Eva Gnovember 7, 2011 - 11:04 e m

Vilka underbara bilder! -och tänkvärda tankar.

Ingvildnovember 7, 2011 - 9:05 e m

Vilken värme som strålar ut från den här sidan! En jättestark text och underbara bilder. Blir alldeles tårögd – också av glädje över hur fina ni är!

Anna-Evanovember 7, 2011 - 5:12 e m

Åh, vilka fina bilder och så tänkvärda ord. KRAM

Annikanovember 6, 2011 - 8:34 e m

Himmel, så fint! Rörd till tårar ;)

Petra Hallnovember 6, 2011 - 5:59 f m

Vilka underbara bilder, vilka fantastiska färger, vilken go familj!

Cecilianovember 5, 2011 - 5:24 e m

Fantastiskt fina bilder på mina nära och kära!

Janne, Simon & Carina i Uppsala

I Uppsala är vi tre fotografer som är med i projekt Essence Vitae: Sara Norrehed, Ewa Ahlin och jag, Karin Lindén på Lönnbackafotograferna.

Nu i början på hösten åkte jag hem till Janne, Simon och Carina i Vänge utanför Uppsala. De bor helt sagolikt vackert bland hagar och skogar, med djur och natur. Simon verkade trivas som en fisk med sin nya lekstuga också. Han är väldigt intresserad av traktorer, älskar katter och är väldigt omtänksam i över huvudtaget. Mig tog han hand om på bästa sätt medans hans mamma Carina tog hand om Janne som var trött den här dagen. Han hade svårt att gå och det var så fantastiskt att han klarade av det. Det blev en fin stund för oss alla. Vi promenerade till Jannes häst. I hagen stod hon och väntade. Och när Janne kom fick de en stund tillsammans i sorg. Det var som om hästen sa ”det här är förjävligt!” och Janne, svarade, utan ord ”ja, det här är riktigt riktigt tråkigt!”

Janne och Carina blev ihop 2004 och allt skedde fort: de byggde hus, gifte sig och fick Simon på bara några år. Livet hade precis tagit fart när Janne fick ondare och ondare i huvudet. Han hade en hjärntumör som satt väldigt tokigt till. Läkaren ville lätta lite på trycket och gjorde en operation. Efter operationen var Jannes personlighet annorlunda. Carina jobbade vidare, tog hand om gården, lärde sig ploga med traktorn, började hyra ut lill-huset på gården för att klara ekonomin, ordnade med personlig assistans så att Janne fick vara hemma. Jannes föräldrar, som bor på en annan gård nära, tog hem Janne varannan vecka för att avlasta men också för att få vårda och ta avsked av sin son. Vården var palliativ. De fick dock lite gladare besked från läkarna, allt såg stabilt ut och Janne skulle få leva något år till. Så blev det inte. Ca en månad efter fotograferingen så dog Janne  plötsligt och i armarna på en assistent på sina föräldrars gårdsplan. Han fick en propp i höger lunga och dog på någon minut. Hemma på den andra gårdsplanen stod Carina och Simon och väntade. Det skulle bli en fin dag som alla såg fram emot, de skulle göra en utflykt.

Såhär skrev Carina till mig i går:

”Dagarna går upp och ner. Tröttheten är överväldigande. Jag har mycket att ta igen efter det tunga gångna året. Det viktigaste är att Janne har fått frid och slipper lida mer. Livet får gå vidare för oss på något vis. Saknaden är mycket stor och jag tänker mer och mer på Janne som han var innan operationen. Det finns mycket att minnas men det gör så ont att tänka på det nu, för då saknar jag honom ännu mer. Det är lättare att tänka på den sjuka Janne för han behövde slippa smärtan och sin otillräckliga kropp.

Jag vill hela tiden glömma allt och inbilla mig att Janne finns och är frisk och allt bara är en ond dröm.

Simon har tagit pappas död bra. Han känns ändå stabil. Han sörjer på sitt sätt, så mycket han orkar för stunden. Jag är så tacksam att vi hann göra denna fotografering i sista stund. Det blir ett bra minne för Simon som han kan minnas då han blir äldre. Man ser ju verkligen hur sjuk Janne är. Blicken är ledsen, nedslagen och tom. Den gamla Janne är inte där. Detta är bra för Simon att se i sin sorgeprocess. Det gör det lättare att förstå varför pappa dog.”

 

 

 

 

 

 

Karinsfotobloggnovember 1, 2011 - 9:28 f m

Så fint. Vackert. Sorgligt. Kärleksfullt.

[…] är min senaste fotografering för […]