Parkhäng med Kevin i Eskilstuna – tjuvkik

I lördags befann jag mig i Eskilstuna i en park och hängde med Kevin och hans föräldrar Marie och Björn. Det är Kevins favoritpark. Och jag förstod snabbt varför. Där fanns änder att mata, gungor att gunga på, ställningar att springa igenom, blommor att lukta på, gräsmatta att spela fotboll på, springa och snurra tills man blir yr. Allt det gjorde vi. Och mer därtill. Ett barns paradis helt enkelt.

Kevin är ett riktigt energiknippe och han smittade av sig på resten av familjen och på mig och gjorde att mitt finger inte riktigt kunde slita sig från avtryckarknappen. Vilket resulterade i många bilder. Så därför, innan vi lär känna Kevin och hans familj lite mer så får ni en liten tjuvkik att titta på. Nästa gång ni ser ett inlägg om Kevin så är det hans föräldrar som har ordet.

Karolinaaugusti 29, 2012 - 3:44 e m

Underbara bilder, Jennie!! Så fulla av kärlek, glädje och liv!!!

Familjen Rawling

Det var en solig men enormt blåsig dag som jag träffade den underbars familjen Rawling. Med en picknick korg och färgglada ballonger så tog jag med dom till mitt favvo ställe I Billdal. Det var fantastiskt att se den enorma kärlek och glädje som fanns I denna familj. Och blotta tanken att Filip för bara en kort tid innan varit tvungen att sitta I vagn för att hans ben inte bar. Fantastisk att se denna glada pojke springa runt på klipporna och leka med sin syster. En stark påminnelse om vad som är viktigt här i livet. Här är Filip och hans familjs berättelse
”Vår resa började i april 2011, närmare bestämt den 14 april. Filip var hemma från förskolan med körtelfeber. Han hade varit förkyld och trött sedan någon månad tillbaka, det var ingenting som vi reagerade på för barn är ju förkylda…
Den 13 april fyllde jag, Jeanette 40 år och Filips pappa Micael fick arbete i Halmstad samma kväll. Vi firade med kaffe och tårta, ja livet kändes väldigt bra.
Jag åkte till arbetet som vanligt denna torsdagsmorgon något upprymd efter kvällens händelser. Strax efter klockan åtta ringde läkaren från vårdcentralen och sa till oss att hämta en remiss i receptionen, vidare sa hon till oss att genast bege oss till Östra sjukhuset . Jag åkte hem och hämtade Filip och Micael. När vi satt i bilen höll jag i kuvertet som innehöll remissen, kuvertet var öppet så jag öppnade det och läste: misstänkt elakartad cancer. Vad stod det? Vi som trodde att han hade körtelfeber, det här kan inte stämma?
När vi kom fram till Östra sjukhusets barnakut i Göteborg fick vi komma in direkt. Vi var på akuten några timmar för provtagning, sedan kom en läkare och sa till oss att ta hissen upp till barnonkologen direkt. I hissen stod det barncancer avdelningen 322, allt kändes som en mardröm.
Filip var ändå ganska glad och förstod nog inte så mycket av det som hände. Dusch, sövning, operation och cytostatika i ryggen var det som följde efter det, behandlingen var påbörjad, den skulle pågå i 2,5 år. Läkaren kom in till Filips rum på kvällen och talade om att Filip hade fått ALL (akut lymfatisk leukemi ) hela livet hade förändrats på mindre än 10 timmar.
Mormor och morbror fick hämta storasyster Matilda från skolan och berätta om att lillebror hade fått cancer. Matilda kom till sjukhuset redan dagen efter och lekte doktor med Filip. De hade fått en massa sjukvårdsmaterial från sjukhuset att leka med, som de har gjort så många gånger under året som gått.
Dagarna som följde har vi inte något större minne av, vi fick stanna kvar på sjukhuset i drygt en vecka efter sjukdoms beskedet, innan vi fick komma hem igen.
Det kändes konstigt att komma hem, hur skulle allting bli? Vardagen var svår att planera. Allt berodde på hur Filip mådde. Om han fick feber över 38 grader var det dags att sätta sig i bilen och åka till sjukhuset igen, behandlingarna kom tätt i början och sjukhusbesöken var många.
Matilda har varit en fantastisk storasyster på alla sätt. Försökt att muntra upp Filip, lekt med honom när han har orkat och visat en mycket stor förståelse och hon har fått ta ett större eget ansvar än andra jämnåriga kamrater. Att upprätthålla en vardag för henne har varit svårt, hon skulle till skolan varje dag och leka med kompisar som alla andra.
Filips bästa kompis heter Johan och bor granne med oss. Johan har kommit hem till Filip när sjukdomen har tillåtit. Johan har visat respekt och förståelse för Filip alla de dagar när Filip har haft det jobbigt, men det har betytt så mycket med en kompis.
Filip tyckte det var jobbigt att tappa allt sitt hår, han mådde heller inte bra av alla medicinerna. Filip har varit en envis pojke och inte klagat så mycket utan kämpat på med alla svårigheter. En viktig del för Filip har varit att packa en väska varje gång vi har varit på sjukhuset vare det var flera dagar eller bara några timmar han skulle vara på sjukhuset. Filip har för det mesta sett sjukhuset som en utflykt, ett avbrott i vardagen. Små saker har varit viktiga för Filip, en tidning, en liten present eller en triss lott. Hans stora intresse har varit star wars: lego, filmer och spel, det har varit en värld där sjukdomen inte fanns . När man inte orkar leka eller vara ute och knappt kan gå får man förgylla vardagen så gott det går. Filip har en otrolig humor och skämtar och skrattar mycket. Han är också väldigt kramig och kärleksfull kille men Filip har varit arg och frustrerad på sin sjukdom under året som gått. Ilskan har varit ett sätt för honom att hantera situationen, det har också varit hans styrka. En dag strax före jul var han så arg på sin sond (en slang i näsan som man får mat igenom), att han av ren vilja tog ut slangen och började äta vanlig mat så gott det gick, resten av tiden slapp han sin sonden.
Stödet från alla runt omkring har varit väldigt viktigt. Ett samtal, några ord eller att Matilda har fått följa med en kompis och bada har betytt mycket, tack alla! Vi vill också tacka alla på sjukhuset, hemsjukvården och alla lärare som har varit otroligt stöttande under hela sjukdomen.
Det har nu gått snart 1 år och 5 månader sedan Filip fick sin diagnos. Allting har gått jätte bra och han har svarat på medicineringen, allt enligt sitt behandlingsschema.
I oktober 2013 beräknas Filip vara färdigbehandlad, vi hoppas att han skall slippa allvarliga infektioner på vägen. Filip är en glad, pigg och envis pojke och han ser framemot att äntligen få börja i första klass.
Ett stort tack till Mariah, fotografen som vi hade en härlig dag med.
Försök att ta vara på varje dag, man vet aldrig när livet förändras!
Jeanette, Micael, Matilda och Filip”

Aliciaaugusti 24, 2012 - 8:45 e m

Tack för att ni delar med er av eran berättelse. Jag sitter alldeles tårögd här borta, glädjs över att ni verkar vara en så härlig familj, men är otroligt ledsen över den olycka som drabbat er – det känns så orättvist när ett barn får cancer (cancer är såklart hemskt i vilken form eller till vem det än kommer, men ändå). Ni verkar kämpa på helt otroligt bra, och bilderna!! Vilka UNDERBARA bilder! Väldigt duktig fotograf och fina modeller :D
Jag skickar över en stor kram till er alla och håller tummarna för att resten av behandlingen ska gå bra! Kram

Tuvali ”Guldlock” – en tjuvtitt

Ewa Ahlinaugusti 22, 2012 - 10:37 f m

Vilken fin bild berättelse! Bilden med lammen är såå fin!

Kristianaugusti 22, 2012 - 7:34 f m

Wow vilka fina bilder, Grattis på födelsedagen Kalle.// Kristian

Jenny Bladaugusti 21, 2012 - 9:27 e m

Vilka fantastiska bilder – härligt i fältet å ljuset passar verkligen för guldlock med dess gyllene glans!

Izabelleaugusti 21, 2012 - 9:25 e m

Vilken vacker berättelse, underbart fångat!

Marina Hagstedtaugusti 21, 2012 - 8:52 e m

Otroligt vackert jag blir alldeles mållös… <3

Ann-Marieaugusti 21, 2012 - 8:34 e m

otroligt vackra bilder!

Anna Lauridsenaugusti 21, 2012 - 8:19 e m

Gud vilka underbara bilder <3 Ääääälskar den med lammen <3 Nä förresten.. jag älskar allihopa! Du är så j..a duktig Sonja!

helena kyrkaugusti 21, 2012 - 8:19 e m

Helt fantastiskt fint!!

Bus vid slottet

Vill dela ett par tjuvkikar från dagens fotografering vid Sundbyholms slott, Eskilstuna. Kärlek, solsken och bus.
Ovan ser ni kämpen Connor. Fler av familjen Campbell’s bilder samt deras berättelse kommer inom kort på bloggen.

Ta hand om varandra. All kärlek! 

Bodil Bergman Hughesaugusti 17, 2012 - 7:55 f m

Så fina, nära bilder!

Fantastiska Anton

Min första egna familj, för detta helt fantastiska projekt. Min egna familj som jag kallar dem är ju för att jag känner dem som det. De kommer en så nära, deras öde, deras livshistoria och deras kärlek till varandra. Vi fick en fin stund tillsammans med påhittiga Anton och hans familj. Jag tror nog dessutom att vi om något år har en ny fotograf i detta projekt – nämligen Anton själv!

Mamma Agnetas berättelse om deras resa med Anton
Torsdagen den 8 Augusti 2007 1 vecka innan Anton skulle fylla 1 år fick vi veta att han hade leukemi (ALL). Den dagen glömmer vi aldrig! För oss kändes det som att världen stannade & vi kunde inte förstå varför alla människor fortsatte som vanligt. Visste dom inte vad som hade hänt?

Nu började dom många resorna till Linköping. Behandlingen av leukemin pågick i 2,5 år. Mellan resorna till Linköping låg vi ofta inne på avdelning 25 i Kalmar pga lunginflammationer & alla andra möjliga infektioner. Alla behandlingar & sjukhusvistelser blev till vår vardag. Nicke & jag fick ofta dela på oss eftersom Anton har en storebror som är 3 år äldre  än honom. Simon som nu är 9 år har fått hänga med & ofta stå tillbaka. Bästa Simon!

Läkarna upptäckte tidigt att Anton hade en förträngning i matstrupen som han haft med sig sen födseln. Dom tror att det blivit värre av kortisonet som han fick under behandlingen av leukemin. Förträngningen gör så att han inte kan äta något & vi måste sonda in mat & medicin i hans peg, som är en knapp på magen. För detta är åker vi nu till Stockholm & Astrid Lindgrens Barnsjukhus för specialistvård. Läkarna funderar nu på vad dom ska göra. Troligen blir det en operation där dom ska ta bort den bit av matstrupen som är skadad. Hoppas, hoppas, hoppas att det går bra  & att han kommer att kunna äta normalt.

Trots allt som Anton har gått igenom & till viss del fortfarande går igenom så är han framåt, envis som synden & framför allt en otrolig glädjespridare!
Nu när jag sitter här & skriver detta ser jag våra superfina killar hoppa på studsmattan & dom har jättekul ihop, då blir jag så glad för att allt har gått så bra, trots allt!

Fotograf: Anton & Pappa Nicke med mobilen

Vi har nog alltid utan att säga det rakt ut bara tittat framåt & inte bakåt, detta har nog hjälpt oss mycket!
Under tiden som Anton var under behandling & var så sjuk kändes det som man levde i en bubbla, konstant trött & förbi. Men nu känns det mer som en ond dröm som jag hoppas aldrig mer får uppleva!

Mamma Agneta, Pappa Niclas, Storebror Simon 9 år & Anton snart 6 år

[…] Men tänk då när det inte går sådär bra hos läkaren. När deras budskap är att man är sjuk eller ännu värre att ens lilla barn är sjuk. Det var precis vad Agneta och Niklad s fick gå igenom för några år sedan och sedan dess kämpar med i sin vardag. Läs mer och kika på mina bilder från vårt möte i somras på Essence Viteas blogg här: http://essencevitae.com/fantastiska-anton/ […]