Hillevi Wahl pratar om oss i Metro

 

Fotograferar för livet och kärleken

Det finns änglar överallt. Det fortsätter jag hävda med en dåres envishet. Trots att vi hör och läser om så mycket ondska och våld – så är de goda människorna alltid fler. Jag möter dem varje dag, eldsjälarna med stora hjärtan. Det kan vara socialsekreterare, stödgruppsledare, lärare, skolsköterskor, poliser, politiker – eller fotografer.

Brasiliansk-svenska fotografen Juliana Wiklund fick en dag ett annorlunda telefonsamtal. Det handlade om en väninna som hade fått den allra svåraste formen av cancer. En cancer som inte hade kunnat behandlas eftersom hon var gravid. Nu stod hon med en liten tvåmånaders bebis i famnen – och den stora sorgen att hon bara skulle få leva några månader till.

Vad gör man i ett sådant läge, som medmänniska? Jo, man gör det man kan göra. Och är det något Juliana kan så är det att ta bilder fulla av kärlek och liv. Så hon tog ett djupt andetag, hängde på sig kameran och ringde på hos den drabbade familjen.

”Jag spenderade en timme med denna underbara familj, som bar på en så enorm sorg. Vi ville alla ge denna två månader gamla dotter ett album som dokumenterade den gränslösa kärlek hennes mamma hyste henne. Vi skrattade tillsammans, vi grät stundtals men allt genomsyrades av kärlek”, berättar Juliana.

Detta blev också starten på Julianas livsprojekt – Essencevitae, eftersom Juliana och hennes fotografkollegor ville ge fler småbarnsfamiljer som drabbats av livshotande sjukdom samma möjlighet.

”Bilder är oerhört kraftfulla när känslor fångas på rätt sätt. Jag vet att vi kan hjälpa familjer att klara sig igenom svårigheter, genom att hjälpa dem att minnas att inget liv, hur kort det än är, är meningslöst om det har blivit älskat”, säger Juliana.

I dag medverkar 35 fotografer över hela Sverige som har gett denna gåva till många familjer. Helt gratis. Allt man behöver göra är att skicka ett mail eller ett brev, urvalet görs av redan existerande projektmedlemmar, familjer som är i samma situation.

Alla ni som jobbar inom vården, eller vet någon familj som drabbats av livshotande sjukdom – hjälp dem att hitta till Essencevitae.com. Så att kärleken får finnas kvar i bilderna.

 

Tv 4 Sundsvall intervjuar Fotograf Jennie Johansson

Familjen Linder

Min första fotografering för Essence Vitae tog plats i ett soligt Skellefteå i september. Linas syster Elin sökte till oss och givetvis ville vi fota Lina och hennes familj. Att Lina ibland hade väldigt ont på grund av sin kroniska blodcancer märktes knappt när hon omgavs av sina energiknippen till barn, 9-åriga Melwin, 6-åriga Elliot och 3-åriga Milton. Helt underbara grabbar!

Det är en stor ära att kunna erbjuda sin tid till ett sånt här projekt, och trots sjukdomen så sprudlar det av kärlek och sprittande  glädje när man fotar. Visst inser vi alla allvaret, men sjukdomen är bara en del av livet, resten är kärlek, vänskap och glädje. Sånt man behöver för att orka med det jobbiga på sjukhuset och när smärtan är stor.

Tack Lina och Stefan för att vi fick vara med er denna soliga och sköna dag, och tack för det smarriga receptet på citronkladdkakan!

 

Här kan du läsa Linas egen berättelse om sin sjukdom.

Det här är min berättelse om mig själv, en blond 35-årig lyckligt gift trebarnsmor som olyckligtvis drabbats av cancer.

Det här borde egentligen vara den bästa tiden i mitt liv: gift med mina drömmars man och mor till tre friska pojkar som är rara och fulla av liv. Men sorgligt nog har de senaste fyra åren varit kraftigt förmörkade av smärtor i rygg och nacke.

Det hela började när jag var gravid med min yngste son. Jag var i vecka 30 och jobbade som förskollärare när jag började känna smärtor i ryggen. För att göra en lång historia kort, så kantades slutet av min graviditet av smärtor och av smärtlindring som måste doseras med hänsyn till att jag hade en bebis i magen.

Mina tankar, och min omgivnings tankar, snurrade runt ryggen och smärtan och kring förhoppningen om att smärtan skulle avta bara förlossningen av avklarad och bebisen född. Så blev det inte. Efter förlossningen blev smärtan ännu värre. Jag kunde varken bära min bebis eller dra honom i hans barnvagn. Jag kunde heller inte ta hand om våra två andra barn. Smärtan var olidlig.

Prover togs och man upptäckte att jag hade något i blodet som jag inte borde ha, något som kallades för m-komponent. När man upptäckte detta visste man inte om m-komponentvärdet var stagnerat eller om det var på väg uppåt. M-komponenten kunde med lite otur utvecklas till myelom, en form av kronisk blodcancer, men m-komponenten kunde lika gärna bara finnas passivt i blodet under hela livstiden eller, mer troligt, utveckla sig till myelom vid 63-73 års ålder – inte nyfyllda 35 år i alla fall.

Man tog ett benmärgsprov och röntgade skelettet, och kunde konstatera att just nu så låg m-komponentvärdet passivt i blodet. Det beslutades att jag skulle ta blodprover var tredje månad för att hålla koll på om värdet ökade eller inte.

Smärtorna fortsatte och jag sökte hjälp överallt, både i min hemstad och i vår huvudstad. Under min behandling i Stockholm blev jag delvis av med huvudvärken, som jag burit på varje vaken sekund, och de konstanta smärtorna i nacken. Men min värsta akilleshäl, ryggen, fortsatte att kraftigt förstöra mitt liv.

Jag ifrågasatte att m-komponenten kunde påverka mina ryggsmärtor. Jag fick till svar att det mycket väl kunde vara så, men att det inte fanns några bevis på det och att man inte heller kunde göra något åt saken även om så var fallet.

Åren gick och smärtorna fortsatte. Jag provade att arbetsträna ett år som lärare men var tvungen att avbryta p.g.a. alltför svåra smärtor. Sommaren 2011 blev smärtorna ännu värre, revbenen började göra riktigt ont, bäckenet krånglade också och ryggen blev om möjligt ännu sämre. Och eftersom jag är så van vid att ha ont jämt så kopplade jag ihop detta med mina vanliga smärtor.

Det var dock som att jag kände på mig att något var fel, riktigt fel. Jag sa till min make: ”det känns som om mina revben är av, men det kan de ju inte vara, jag har ju inte gjort någonting”. Jag sa även att ”det känns som att jag har cancer i revbenen, som att det är en klump runt dem”.

Jag gjorde min vanliga tremånaderskontroll med en stigande känsla av att något var fel. Veckan innan de ringde med beskedet från sjukhuset mådde jag dessutom vansinnigt illa. Enbart lukten av mat fick det att kväljas inom mig.

Det var en vanlig solig dag i juli när de ringde från sjukhuset. De sa att mitt m-komponentvärde hade fördubblats och att de skulle röntga mig samt ta fler prover. Allt skedde på samma dag och vi hann knappt köra in på vår uppfart efter min röntgen, när de ringde från sjukhuset och sa att de ville lägga in mig direkt! De sa att mitt kalkvärde var för högt och att de måste behandla detta omgående.

Vi packade en väska med de nödvändigaste sakerna och begav oss av till sjukhuset. När vi varit en stund på rummet kom en läkare och presenterade sig som specialist på blodsjukdomar.

Han sa att han, tyvärr, med största sannolikhet kunde säga att det var så att jag hade drabbats av myelom. Detta baserade han på att jag hade hög nivå av m-komponent och hög kalknivå i blodet (vilket också förklarade att jag den sista veckan hemma mått så illa). Skelettet är hårt angripet, bäckenet är uppluckrat, ett flertal revben är avbrutna, det finns hål i ett skulderblad och hål i ena armens skelett. Hela ryggens skelett är också angripet. Dessutom konstaterades att jag var uttorkad och undernärd.

Myelom innebär cancer i benmärgen. Benmärgen finns i skelettet och cancern äter på det. Myelom skall dock inte förväxlas med skelettcancer.

Läkarna ville snabbt sätta in cytostatikabehandling. Beskedet fick jag en torsdag och de ville starta behandlingen måndag eller tisdag veckan därpå. De ville sänka kalknivån så snabbt som möjligt, för om man har högt kalkvärde, som jag hade, så tar njurarna stryk.

Tanken var att jag skulle få åka hem över helgen och landa i tankarna kring cancerbeskedet som jag fått, samt samla krafter inför cytostatikabehandlingen
som skulle inledas på tisdagen. Men ödet ville annorlunda. Natten mot fredagen drabbades jag av dubbelsidig lunginflammation och blodförgiftning.

Jag lades in på IVA (intensivvårdsavdelning) och var riktigt risig i minst tre veckor. Men läkarna ville trots allt påbörja min cytostatikabehandling, trots min lunginflammation, och det ville även vi, så på måndagen togs beslutet att operera in en venkateter i min bröstkorg. Detta för att blodkärlen i armarna är för svaga för att klara giftet i behandlingen.

Operationen blev en riktig prövning. Att ligga fastspänd i två timmar på en hård brits med denna rygg och allt annat var inget annat än en mardröm. Men trots mina svåra smärtor så gick till slut operationen bra.

Tisdagen kom och man ansåg att lunginflammationen var så pass under kontroll att man kunde påbörja cytostatikabehandlingen som planerat.

Nu har jag snart genomfört min sista cytostatikabehandling som ska ske i min hemstad. Nu väntar hårdare prövningar med starkare cytostatika och med benmärgstransplantation i Umeå. Jag kommer att ligga på isoleringsrum i cirka en månad. Då kommer jag bara kunna ha liten eller ingen fysisk kontakt alls med mina barn. Mitt hår kommer att lossna och mest troligt kommer jag att må väldigt illa.

Men jag kommer att kämpa mig igenom detta, stärkt av min tjuriga personlighet och av min kärlek till min familj och mina nära och kära.

Jag, barnen och min make ser även fram emot att åka utomlands tillsammans under våren. Jag ser det som något av ett delmål. Myelom, blodcancern som jag drabbats av, är kronisk. Det innebär att jag kommer att behöva genomgå samma tremånaders blodkontroller även i framtiden. Frågan är inte om cancern kommer tillbaka, utan när den kommer tillbaka.

Min stora önskan är att, när behandlingen är färdig, mina skelettskador sakta men säkert ska läka och att mina ryggproblem ska försvinna. Eller åtminstone bli ordentligt mycket mindre i alla fall. Jag hoppas också att jag ska klara av att jobba och få arbetskollegor igen. Barnen och jag hoppas även att vi ska kunna åka slalom, springa, spela fotboll, tennis, bowla, simma, o.s.v. tillsammans när jag mår bättre.

Jag har dessutom en önskan om att kunna börja träna igen. Jag har alltid gillat att träna och att vara aktiv. Jag skulle bara vilja leva ett normalt liv. Jag vill leva ett kärleksfullt liv med min älskade make och våra underbara barn.

Jag skulle vilja vakna en morgon och vara smärtfri. Jag vill vakna och sträcka på kroppen och känna att jag är redo för den här dagen, full av styrka, glädje och liv.

Jag vill tacka vår fotograf, Petra Hall, som genom dessa fotografier kommer att underlätta min vistelse i Umeå. Det blir en prövning att vara utan barnen så länge. Men det kommer att ge mig en stor glädje att kunna titta på bilderna av oss tillsammans en vacker sensommardag.

Petra Halljuni 10, 2012 - 1:05 e m

Anna, tack för de fina orden och mitt hjärta brister när jag tänker på hur orättvist det är att inte Lina finns längre. Hon var så stark och modig, denna vackra tjej och jag känner mig ödmjuk och glad att jag fått träffa henne, hon gjorde intryck på mig. Kramar!

annajuni 9, 2012 - 4:39 e m

Hittade precis dessa underbara bilder och tårarna bara rinner eftersom Lina somnade in tidigare i veckan och Stefan och pojkarna nu befinner sig i stor sorg. Jag önskar så att de kunnat få vara tillsammans som på dessa fina bilder. Livet är otroligt orättvist ibland.

Monafebruari 5, 2012 - 4:23 e m

Blir verkligen tagen av din berättelse och de vackra bilderna. STORT lycka till!!! / Mona

Essence Vitae » Petra Halls bloggjanuari 12, 2012 - 11:28 e m

[…] Familjen Linder bor i Skellefteå, och mamma Lina lider av en kronisk cancer. Hennes berättelse kan du läsa här: Familjen Linder. […]

anita abrahamssonoktober 3, 2011 - 11:28 e m

ja du flicka lilla jag blir så berörd av din berättelse jag tänker det är tur att man inte vet vad man ska gå igenomJag kan bara säga försök vara stark för dina barn och din man skull fast man inte kan tänka klart när man har sådan värk
ge alldrig upp hoppet jag tänker på dig även om du inte känner mig kram från vår familj som okså har drabbats av canser
mvh Anita

Johannaseptember 30, 2011 - 9:21 e m

Jag lider med dig och din familj och hoppas så innerligt att du kommer att klara dig igenom denna fruktansvärda sjukdom. Jag hoppas och tror att du har styrkan att genomföra det som väntar dig. Ta hand om dig! Kramar/ Johanna

Ellenseptember 30, 2011 - 1:52 e m

Kära älskade vackra vän.
Livet är sjukt orättvist. Jag önskar att jag för någon stund kunde underlätta och ta din smärta. Du är en kämpe och en solstråle. Du kommer att klara detta.Jag hejar på dig!

Helt fantastikst vackra bilder på vackra människor.
Styrkekramar

Linda Hseptember 30, 2011 - 11:25 f m

usch å tvi! tårar rullar när jag läser detta, men viljan verkar inte fattas i alla fall. Det är som man säger ”den friska har många önskningar, den sjuka har bara en” Många styrkekramar till er familj.

Annaseptember 29, 2011 - 2:51 e m

Blir helt tagen av din historia! (som jag såg på Facebook)

Så fruktansvärt orättvist livet kan vara. Får mig en tankeställare att ta tillvara på livet och vardagen med sambo och barn.

Kämpa på!!! Jag hejar på dig!!

Kramar

eleseptember 29, 2011 - 2:02 e m

Sorlig historia och underbara bilder. Härligt att Petra även tagit fotona på lite buttra mellanbrodern.

Karenseptember 28, 2011 - 9:49 e m

I don’t understand any of the swedish, but these are truly beautiful and special images. I’m sure the family will treasure them for many years to come!

Charlie – The Essence Vitae Project

I fredags gjorde jag min andra fotografering för det fina projektet The Essence Vitae Project. Lilla charmtrollet Charlie föddes med en immunbristsjukdom kallad SCID (svår kombinerad immunbrist). När han var tre månader gammal genomgick han en stamcellstransplantation (utan den skulle han inte överlevt sin 1-årsdag). Och det efterföljande året har familjen levt mer eller mindre isolerade hemma för att det nya immunförsvaret skulle få växa ifred. I början av april i år, 1 år efter transplantationen, släppte sjukhuset på nästan alla restriktioner och familjen kunde då äntligen få börja fungera som en normal familj.

En glad och härlig familj är det, mamma Lisa, pappa Kristoffer och lille Charlie. Tack för en trevlig stund.

Charlie och Lisa
Charlie, Lisa och Kristoffer

maria bäckmanseptember 27, 2011 - 8:21 f m

Å va fina bilder!När jag ser dom känner jag en oerhörd värme och en tacksamhet och jag kan aldrig sluta förundras över den styrka och kraft människan besitter även i det svåraste stunder. Jag är så lycklig att ni är där ni är idag!

Maria Örtendahlseptember 21, 2011 - 7:42 e m

Så härliga bilder på Charlie! Vi träffades på avd 322 och det ger mig en stor glädje att se foton från Essence vitae projektet. Det värmer i hjärtat detta!

Lena Krisntenssonseptember 19, 2011 - 8:50 e m

Nämen titta såå fina ni är! Vad stor han blivit. Han är ju fortfarande lilla bebisen för oss i vår värld! Kommer såväl ihåg att Iza alltid ville gå och titta och vinka till bebisen Charlie genom glasfönsterna på dörrarna rum nummer 4 tror jag det var! Lycka är att se er nu!!!!

Finaste Iza

Har försökt fundera lite på hur jag ska kunna skapa ett mervärde för de familjer jag fotograferar och att få barnen man fotograferar att känna sig bekväma med en högst okänd fotograf. (Lena hade sagt till Iza att hon skulle fotograferas och hon hade blivit helt förstörd, för hon trodde att hon skulle genomgå magnetröntgen och sövas) Lilla älskade snörpan…

Efter lite hjälp från vänner och research så lyckades jag få kontakt med en av sjukhusclownerna på Drottning Silvias barnsjukhus  ”Clownen Mattis” Och han ville gärna följa med en liten stund och busa. Tack Martin! Iza älskar prinsessor  så självklart blev det ett tema i prinsessans tecken , ja just det ja hon älskar att baka också så efter slott blev det nybakade bullar med mycket socker på!!

Massa kärlek till er min fina Essencefamilj och ett stort tack till Martin ”Clownen Mattis”  ( vår sponsor ) för att du med sådan värme och glädje följer med oss på denna resa.

Jag lämnar över ordet till Izas fina underbara familj;

Det ofattbara hände oss. Vår dotter fick en elakartad hjärntumör. Vi fick höra de orden som är en förälders absoluta mardröm.  ”Dethär ser tyvärr inte så bra ut, vi ser en stor förändring på er dotters hjärna” Herregud, jag slängde mig ner på golvet på det lilla rummet på barnsjukhuset och kände att jag skulle kräkas vilken sekund som helst. En fysisk smärta genomborrade hela min kropp och jag har aldrig, förr eller senare, känt något så hemskt förut. Det kändes som flera tåg körde på mig i 200 km/h gång på gång tågen bara fortsatte att köra på mig. Va, skulle hon dö ifrån oss? Tack och lov så låg vår älskade fina flicka och sov helt utmattad av undersökningen hon två timmar innan varit med om.  Annars vet jag inte hur jag skulle ha samlat mig för hennes skull!!

Nu, äntligen fick vi i alla fall svar på varför hon i fyra veckors tid hade kräkts varje morgon. Hon var alltså inte inbillningssjuk som jag faktiskt fick höra av någon korkad sköterska. Det var inte ett envist virus eller att hon framkallade de dagliga kräkningarna själv för att få vara hemma från förskolan med mamma. Snacka om att man blev arg och förbannad då man inte blivit tagen på allvar då man för sjätte gången på tre veckor sökt läkare. När personal på vårdcentralen säger att läkartiderna är slut för dagen då Iza inte ens kan stå upp själv utan att ramla.

Snacka om att bli arg när man fick frågan gång på gång om man var en förstagångsförälder och bli bemött som att man överanalyserar allt. Min intuition stämde, det var något som inte var rätt. Jag ville dock inte lita på min intuition för man vill ju tro på läkarna som säger att det bara är ett virus. Dock kunde jag aldrig någonsin kunna drömma om att min dotter hade fått CANCER!

Vi fick det dåliga beskedet den 7 e februari 2010 kl 20.45 på kvällen. Dagen efter gick allt på rullande band. Fasta, provtagningar, kortison för att minska trycket i hjärnan, en Magnetröntgen för att se hur illa det var. Fanns det fler tumörer?? Ja frågorna var många! Vi fick besök av personal från barnonkologen! Vaddå barnonkologen?  Vad är det?  De pratar om ordet Cancer i samma meningar som vår dotters namn Iza. De har nog gått till fel patient? Eller? Vi var i chock och Iza var minst sagt vettskrämd av alla doktorer och sjuksköterskor.

Hon skrek för sitt liv. Ja och då menar jag verkligen det bokstavligt talat! Herregud! Jag har aldrig sett ett barn som varit så rädd! Jag var ännu räddare men det kunde jag inte visa för Iza. Jag är ju henne trygghet. Jag är ju hennes mamma. Vem, om inte ens mamma måste vara där för sitt barn? Jag tvingade mig själv att stänga av allt som jag var rädd för, utom att finns där för Iza exakt hela tiden!  Jag fick hålla fast henne och trösta henne under alla undersökningar. Jag fick för första gången i mitt liv ofrivilligt lämna ifrån mig min dotter i andras händer utan att jag kunde påverka absolut någonting förutom att göra ALLT för min IZA.  Vad hände egentligen??

4 dagar efter de där orden man aldrig vill höra, kl 08.00, rullade Iza och jag in i en säng på operation på Sahlgrenska. Herregud! Jag tror säkert att det var tjugo grönklädda personer där inne. Iza var rädd, väldigt rädd men jag försökte göra det till en spännande grej. En narkosläkare kom fram till mig och sa att det var dags att söva henne. Jag höll henne hårt och varmt i min famn och kände hur hon somnade. Jag lämnade över henne till narkosläkaren som sa ”pussa henne nu och så säger vi hej då” Skulle jag någonsin få se hennes vackra blå ögon vakna igen?  Dagen den 11e februari  var den längsta i mitt liv. Kl 16.55 kommer en väldigt trött Neurokirurg in till oss och säger precis det vi vill höra! ”Allt har gått bra, jag fick bort hela Tumören! ” Ord är för små i ett sånt ögonblick. Hon LEVER!!!!

Efter några dygn på CIVA och nåra dygn på Neurokirurgen på Sahlgrenska fick vi tillslut åka till Drottnings Silvias Barnsjukhus där Iza började så smått började lära sig gå igen. Nu kom nästa chock. Tumören var elak. Väldigt elak dessutom. En onkolog kom till oss och informerade oss om ett cytotsatiskaprogram för just Izas tumör. I detta program ingick det ännu en operation där man skulle operera in något som kallades för Rickhamdosa in i hjärnan. VA! Räcker det inte med den operationen hon har gått igenom. Hon skulle alltså få en dosa inopererad i huvudet som satt fast i skallbenet gick igenom storhjärnan och ner till Ventrikelsystemet där likforvätskan finns. Hon skulle även få cytostatiska direkt in i hjärnan!!! Jag tänkte min fina lilla oförstöra flicka, vad måste de göra med dig?

Operationen med att sätta in rickhamdosan gick bra och Iza började efter några dagar med sina cellgifter. Ett års medicinering hade börjat!!

När värsta chocken lagt sig började man så småningom hitta ett mönster i alla behandlingar. Behandling i 4 dagar sedan åkte man hem och febern kom som ett brev på posten i stort sett varje gång efter några dagar! Blåsor i alla slemhinnor särskilt munnen var en otäck biverkning. Iza fick sond i näsan och sondmatades, vi blev vana med att få blodtransfusioner och antibiotika av alla dess slag. Månaderna gick och allt rullade på som det brukar med behandlingar på sjukhuset sedan hem, sjukhuset igen med antibiotika intravenöst hem med antibiotika via sonden och sedan behandlingar igen…

Vi var mest på sjukhuset hela tiden. Vi var glada när vi fick vara hemma mer än 3 dagar i sträck. Det var lyxigt!  När allt rullade på som på rutin blev Iza som en blixt från klar himmel jätte sjuk! Hemma i hallen blev hon medvetslös och slutade nästan andas. Men va? Det var inte såhär det skulle sluta.  Vi var ju på väg att klara av detta?? Medan Andreas, Izas pappa,  ringer ambulansen tar jag (som dessutom var höggravid)  min dotter i famnen och springer ut till gatan för att möta ambulansen så hon skulle få hjälp fortare!! Precis när jag ser att ambulansen kommer ser jag att Iza inte längre andas. Herregud, ska jag slänga ner henne på marken och andas åt henne. Nej nu tog ambulanspersonalen henne från min famn och nu hjälper dem henne. De lägger in henne i ambulansen och ”puffar” henne. Hjälper henne att andas. De sätter på sirenerna och kör iväg med henne, jag står kvar på gatan, det hade visst kommit två ambulanser.

Ambulansföraren som var kvar hos mig säger åt mig att sätta mig i ambulansen och vi åker efter. Izas pappa och mormor som också var med när detta hände åker in med vår privata bil. De var faktiskt inne innan jag kom dit med den andra ambulansen!!  De visade in mig i akutrummet där jag ser min medvetslösa flicka får sina kläder uppklippta. De sticker ner en slang i halsen på henne. De lägger henne i respirator för hon andas inte själv. Vad är det som händer? Tittar jag på Cityakuten på tv?? Nej!  De gör alla möjliga undersökningar. Allt ser bra ut! Vad är det som händer då? Efter Iza blivit ”stabil” gör dem en CT och vi får komma upp på intensivvårdsavdelningen. Iza är nersövd och ligger i respirator! Ännu en gång tänker jag  ”Herregud vad hände?” En EEG görs den visar att allt är normalt. Skönt! Nu sa läkarna. ”För att se hur hon mår måste vi släppa på sömnmedlet och först då ser vi om hon vaknar av sig själv eller inte?” Vilken ångest!  Många långa minuterar som blev till timmar! Tillslut börjar hon röra på sig. ”Iza är du där?” Iza får PANIK med slangar i halsen och när hon helt plötsligt inser att hon inte är hemma i hallen längre: VILKEN PANIK!  Även nu gör en mamma det en mamma måste göra!”  Jag är här gumman” Jag får inte hålla henne men hon ser mig i ögonen och jag är där.

Läkarna är många och de drar ur slangarna ur halsen och gör det dem gör i dem situationerna!!  Tack och lov hade jag med mig en välkänd doktor från vår avdelning, onkologen, som inte släppte oss för knappt en minut en gång. Han var med oss hela tiden!! Våra blickar möttes för en kort sekund och jag såg att han var lättad och gjorde ett litet leende jag log nog ett lättat leende tillbax, jag vet att jag i alla fall försökte! Iza var nu vaken. Vi hade fått vår dotter tillbaka ännu en gång. INGEN kan någonsin förstå den tacksamhet jag har för livet och för min dotter faktiskt lever!  Hösten gick allt rullade på som vanligt igen. Allt var dock inte som vanligt. Jag hade fått ännu en  påminnelse om hur bräckligt livet är och hur fort det kan tas ifrån en!

Mitt upp i allt detta en fin och solig oktoberdag kom livet igen. Iza blev storasyster! Willgot kom till världen! En fin och välmående liten bror hade Iza fått! Iza hälsade på sin lillebror på sjukhuset och dagen efter fick vi komma hem. Iza njöt och älskade sin lillebror från första stund hon såg honom. Hon fick vara hemma och gosa med honom några timmar innan det var dags för febern att komma på besök. Andreas fick nu ensam mitt i natten ta med sig Iza till sjukhuset för Antibiotika intravenöst! Iza var så ledsen för att åka hemifrån hon ville ju vara med sin bror hemma för första gången.  Morgonen därpå packade jag in Willgot i bilen och åkte till barnonkologen där Iza och Andreas väntade på oss . Det viktiga var att vi var tillsammans.

Några månader senare var behandlingarna färdiga. Iza började återhämta sig långsamt. Vi vågade knappt börja tro på ett liv utanför sjukhuset. Nu har vi en stor klump i magen inför varje Magnetröntgen. Man vet ALDRIG om tumören bestämmer sig för att komma tillbaka eller inte. Vi vill aldrig mer gå igenom detta igen. Framförallt vill vi bara försöka njuta av varandra HÄR och NU! Vi vet aldrig vad som väntar bakom nästa dörr!

Lena Andreas Willgot och Iza

 

Barncancerfonden » www.essencevitae.comfebruari 14, 2012 - 10:52 e m

[…] Det är Iza i den gula jackan! Och här de underbara bilderna Helena hade tagit: essencevitae.com/finaste-iza/ […]

Jonna Linderdahldecember 30, 2011 - 11:02 e m

Har det kommit flera bilder?
Hur underbara är inte era kort, jag ser lilla prinsessan framför mig och vi saknar henne och Willgot! Er också då ;)
Hoppas vi träffas snart igen.
Vi ska boka Almers hus i mitten av januari, då vi ska in för sista högdosen!!! Jag hör av mig så fort jag vet något om när det blir av!!
Kramar i massor till er alla

Jonna med familj