Vill man se regnbågen måste man lära sig att uppskatta regnet

Vi är en familj på 5 personer. Lasse, Helena, Matilda 14år, Anton 14år och Freja som är lite mer än 2 år.

September 2012 började som vilken månad som helst. Freja hade gått på dagis sen hon fyllt 1 år i Januari.Pigg och glad med massor av energi. Varken hemma eller på dagis var det någon som märkt något ovanligt. Fredagen den 7 september var hon på dagis som vanligt och efter det var vi på marknad, där hon lekte och busade med sina kusiner och syskon. Lördags morgon, när jag byter blöjan, ser jag röda prickar på hennes rumpa. Såg ut som små, små ytliga blödningar i huden. Vi skulle iväg hela dagen och funderade inte så mycket över det.Fint väder och vi var ute i stort sett hela dagen. På kvällen ser vi att det kommit fler prickar och sa att om det blir värre imorgon, så får vi kolla upp det. Söndagsmorgon kom och nu hade hon fått även på ögonlocken och halsen. Vi ringde direkt sjukvårdsupplysningen, som hänvisade till vårdcentralen som hade helgöppet. Där tyckte dom knappt att vi behövde komma in, men vi sa att vi ville. Dom trodde kanske att det kunde vara nåt smittsamt, så vi fick komma in direkt och inte sitta i väntrummet.

Inne hos läkaren, så klädde vi av henne. Han reagerade direkt på alla hennes blåmärken.(Det hade vi påpekat några veckor innan, när vi sökt för utslag på magen, som hon fått anti-histamin för). Men läkaren då hade bara sagt att det är normalt att småbarn har. Ingen som reagerade på att det aldrig sluta blöda efter ett stick i fingret heller. Denna läkaren tyckte i alla fall att hon hade ovanligt många blåmärken, var blek och dessutom dessa röda små blödningarna i huden. Han skickade direkt oss vidare till akuten och tyckte inte vi skulle vänta, utan åka direkt dit. När vi kom dit, så stod dom beredda och hämtade oss direkt. Togs en massa prover och ännu mer prover. Jag förstod ganska tidigt att det var allvarligt. Frågade vad dom kollade och vad svaren visa. När dom sen sa att vi skulle få bli inlagda på barnavdelningen under natten, då förstod jag. Inte att det var cancer kanske, men att det var allvarligt.

Vi satt på avdelningen i dagrummet och väntade. Det kändes som evigheter. Till slut kom det 2 läkare och 2 sköterskor. Varför så många? Kan bara betyda en sak. Vi blir visade in till ett rum, där det bara fanns ett bord med stolar. Känslan är obeskrivlig när vi sätter oss runt bordet. Precis som en film kändes det som. Vi kunde knappt andas, såg på deras blickar att nu är det kört. Dom försökte inge ett lugn, men lyckades tyvärr inte.

 

Till slut sa den kvinnliga läkaren att Freja hade fått en blodsjukdom. VILKEN, skrek jag? Leukemi heter den. Matilda, som var med, sprang gråtandes ut ur rummet. Inte för hon visste vad leukemi var, men av våra reaktioner. Vi grät hysteriskt, medans dom försökte lugna oss. En sköterska gick efter Matilda och tröstade henne. Jag kom strax efter. Glömmer aldrig vad hon sa till mig. Mamma, det är bättre hon fick det än cancer.

Dom sa till oss att en av oss skulle åka hem och packa, för imorgon ska hon opereras i Göteborg. Jag sa direkt nej, vi måste få åka hem alla, så vi kan prata en stund hemma i lugn och ro. Egentligen fick vi inte det, för dom ville ta prover och sätta dropp på henne, men dom gav oss en och en halv timme, sen skulle vi vara tillbaka.

Hur skulle vi göra? Många tankar som for genom huvudet den stunden. Anton hade varit hos sin pappa under helgen och väntades komma hem strax. Vart ska de stora ta vägen efter ett sånt besked? Vem ska trösta dom och svara på deras frågor? Anton kom hem och blev såklart helt förstörd att få veta. Han valde att åka hem till sin pappa igen och strunta i skolan nästkommande vecka. Matilda sov hemma hos våra grannar. När jag kom hem igen på kvällen, efter att lämnat Lasse och Freja på sjukhuset, så ringde jag runt till mina syskon för att berätta. Orkade knappt, men ville inte att dom skulle få veta det på omvägar och dagen efter skulle det bli för mycket annat för att orka med.

Tidigt dagen efter åkte vi taxi upp till Drottning Silvias barnsjukhus. Den längsta, tystaste och jobbigaste resan vi upplevt. Freja hon var pigg och glad, helt ovetandes om vad som vänta. Sov också större delen av bilfärden. Sen skulle vi ta oss till avdelningen. Ville verkligen inte och ännu mindre när vi såg skylten ”barncanceravdelningen”.  Med tunga steg gick vi in och blev visade in på ett rum. Hemskt rum, kunde det inte varit lite färgglatt åtminstone, minns jag att jag tänkte. En sköterska ville visa oss runt på avdelningen, men ingen av oss ville. Efter lite övertalning gick jag med på det. Tog inte många sekunder så var jag tillbaka på rummet. Gråtandes, för i köket satt bara barn utan hår.  Hur ska vi orka med detta? Ville bara åka hem.

Dagen efter vi kom till Göteborg fick Lasse ett samtal från jobbet, att han var varslad. Vanligtvis hade det varit en stor sak, men vi ryckte bara på axlarna och sköt bort det.

Vi tog oss igenom fyra dagar där med operation, sövningar, prover, övervakning, jobbiga samtal med våra jobb, läkare, kurator, sköterskor, representanter från barncancerföreningen, andra föräldrar, samtal med anhöriga och barnen hemma. Allting snurrade runt.

 

På torsdagen fick Lasse och Freja ambulanstransport till Halmstad sjukhus och jag fick ta en taxi. Där blev vi väl mottagna och dom hade gjort iordning ett rum till Freja med ballonger och allt. Anton och Matilda kom dit. Äntligen var alla samlade efter allt.

Då kom nästa bombnedslag. Min läkare ringde på mobilen, som försökt få tag på mig i flera dagar. Jag hade struntat i att svara, om det inte var från de allra närmaste. Han sa att jag hade hudcancer. En ny runda med ångest och förtvivlan börja. Ska jag nu dö? Hur ska Lasse klara av detta själv? Ska mina barn bli av med sin mamma i allt detta nu?

På kvällen gjorde jag det som man inte ska, googlade. 20% av de som får det, dör. Var tvungen att berätta för de stora barnen, men hur? Hur skulle jag kunna behålla lugnet, när jag själv var livrädd? Jag skaka av rädsla när jag berättade. Min syster var med, som tur var. Hela kvällen satt vi och pratade, fast jag sa att det inte är så farligt, så förstod dom allvaret såklart. Svårt att ljuga för 14-åringar.

Hela hösten var kaotisk. Det värsta var när Freja inte ville bli tröstad, fick inte röra henne. Blödande öppna sår ända från läpparna, hela munnen,mag-tarmkanalen och i hela rumpan var det sår  som blödde och inte läkte. Rann blod ur näsa och mun konstant. Ögonen var så svullna att hon knappt kunde se. Hud som lossnade från händer och fötter. En morfinpump som gick dygnet runt, för hela hennes kropp smärtade. Hon slutade helt att prata,slutade helt att gå och satt bara i vagnen. Vår Freja försvann för en tid och existera bara kroppsligt.

Jag själv kämpade med min ångest inför operation, inför väntan på svar, inför hur det skulle bli, dåligt samvete för de stora barnen, som behövde mig mer än jag orkade just då. Vi fick ta en dag i taget, ibland bara en timme, ibland inte ens det. Tur att släkt och vänner ställde upp med så mycket. Fick leveranser med lagad mat hem, som var ovärderliga. Tvätten fick vi tvättad och mat handlad.

När vintern kom, så kom vår gamla Freja sakteliga tillbaka. Vi fick krama henne igen, hon började krypa och senare även gå, hon började prata och leka igen. Tiden då hon ”inte fanns” lärde hon sig mycket, visade sig senare. Hon pratar mycket och bättre än många 2-åringar, har ett stort ordförråd och hon sjunger hela texter i låtar. Vi fick bevis på det läkaren sa till oss de första dagarna. ”Hon blir kanske inte den bästa på att klättra i träd, men bäst på mycket annat”.

Sen December har vi i stort sett fått vara hemma med henne, bara varit inlagda när det varit behandling och när hon haft infektioner och återkommande blodprov varje vecka. Vi har kunnat börja njuta av livet så smått igen och se ljust på framtiden. Oron för återfall kommer ständigt finnas med oss, till en viss del. Ärr på både min och Frejas kropp kommer ständigt påminna om hur skört livet är, att man ska ta tillvara på livet och dom som finns runt omkring.

 

Livet blir bättre, fast man inte alltid tror det.

		

Född krigare

I april fick jag äran att träffa en liten krigare i Sundsvall, född krigare närmare bestämt. Elias föddes med cancer. Det känns som ett väldigt orättvist sätt att starta livet på. Men Elias är stark. Starkare än man kan tro. Och han log under hela tiden som jag var där och fotograferade. Ja, förutom i början när han sov en stund då. Det är helt fantastiskt vad små barn kan ge oss vuxna styrka. Nedan kan ni läsa familjens egna berättelse om den lilla krigaren Elias och deras resa.

- – - – - -

Den 21 December 2012 föddes vår mycket efterlängtade och älskade son Elias. Det var helt fantastiskt att få sitt första barn, vi som föräldrar var helt lyriska. Han mådde riktigt bra och såg frisk ut men när Elias skulle mätas och vägas såg man en stor knöl på hans högra höft. Röntgen och ultraljud gjordes och 12 timmar efter förlossningen fick vi beskedet att Elias hade en tumör med förbindningar in mot ryggraden. Det som skulle vara den lyckligaste dagen i våra liv förvandlades snabbt till en av de värsta.

Men hoppet fanns fortfarande att tumören var godartad. Den första januari åkte vi upp till Umeå för vidare undersökningar i form av biopsi och magnetröntgen för att ta reda på vad för sorts tumör det handlade om. Den 4 januari fick vi beskedet ingen föräldrar vill ha, Elias hade cancer. Tumören, Initialt fibrosarkom, var aggressiv och snabbväxande. Den hade växt ca. 3 cm på en vecka och trängt sig in i hela spinalkanalen, påväg in i ryggmärgen. Detta var den värsta dagen i vårat liv. Vår son på 2 veckor hade cancer. Läkaren satte snabbt in cytostatika, cellgifter, och berättade att Elias enda hopp för överlevnad var just cellgifter, annars skulle inte han överleva. Operation och strålning var uteslutet p.g.a Elias låga ålder och tumörens läge. Nu började en tid av oro. Ett ultraljud gjordes efter några veckor och vi fick beskedet att tumören hade börjat krympa, cellgifterna hade verkan. Vi låg inne på sjukhus från den 21/12 – slutet på januari och under denna (korta) tid fick Elias vara med om mycket som inte ens en vuxen får vara med om under sin livstid. Man satte en CVK (central venkateter) där han får all medicin och där prover tas. Han hade kateter eftersom han fick svårigheter att kissa, han sövdes ner och gjorde magnetröntgen och innan dessa nedsövningar skulle han fasta, en 2 veckors bebis som ammar skulle fasta.

I slutet på januari fick vi komma hem till Sundsvall och äntligen få känna oss som en familj. Vi var så oroliga över att komma hem, bara att komma hem med en nyfödd är oroligt men att komma hem med en nyfödd son som var svårt sjuk i cancer är ännu oroligare, men allt gick bra. Nu sitter vi här i slutet på maj-13. Elias ligger bredvid mig på ett av hans babygym (han har blivit bortskämd) och ”pratar”. Han är en otrolig snäll och glad liten 5 månaders kille. Behandlingen har gått bra, tumören har fortsatt krymt. Elias har haft vissa biverkningar av medicinen i form av lågt blodvärde, infektioner, kräkningar, illamående men det har åtgärdats snabbt. Behandlingen börjar närma sig slutet. Imorgon åker vi in på Sundsvalls sjukhus för cellgifter, sedan blir det Umeå nästa vecka, sista Umeåtrippen som innehåller cellgifter (förhoppningsvis). Sedan i slutet på juni görs en magnetröntgen av tumören. Sedan vet vi inte så mycket mer, Elias framtid bestäms av svaret från magnetröntgen.

Mvh/Sofie, Alex och Elias

Leva livet fullt ut

Det är den 7 september 2011. Jag har haft en stressig vår och höst – jag håller på att bygga upp ett nytt företag och arbetar jämt. Mitt ryggont har jag försökt ignorera, men idag känns det ohållbart. Jag messar jobbet och säger att jag blir lite sen, och går förbi kvartersakuten. Läkaren skickar mig direkt vidare till gynakuten på Karolinska. Där och då förändras livet. Jag är 39 år. Jag har en tumör i livmodershalsen med överväxt mot blåsan – en skivepitelcancer. Min gammelmormor överlevde; min mormor gick bort i samma cancer när hon var 41 år. Men det kan väl inte hända mig? Jag  har ju Vera som bara är 3 1/2 år och min man Frederic.
Resan börjar.

Smack. Rakt upp i nyllet. Läkemedelslistor, behandlingsplaner, biverkningar. Sköterskan levererar information sakligt och direkt. Piller i oändlighet. Kanske borde jag skaffa en sån där röd pillerdosa som farmor hade? Nä, så gammal är jag inte. Pillerdosor känns som att låta läkemedlen styra mitt liv. Jag sitter fortfarande vid ratten; tar mina piller vid behov, utifrån mina listor.

Läkaren beskriver min behandling. ”Du kan bara få en halv cytostatikados, för din strålbehandling är så tuff”. Jag känner mig lurad. Vaddå, var inte min cancersort den typ som var enkel att behandla med väldigt god prognos? ”Efter de sex veckorna verkar strålningen i ytterligare två veckor. Efter tre månader gör vi en ny MR – då vet vi ifall behandlingen lyckats”. Lurad igen! Jag har ju tänkt vara klar efter sex veckor. Färdig och självlysande. Utan biverkningar.

Inget blir som planerat. Redan den inledande strålningen avviker från det normala; mina tarmar tar stryk och jag läggs in på sjukhus med tarmvila för att få bukt på buksmärta, diarréer och kräkningar. Veras besök på sjukhuset görs till en lek. Mamma bor i en koja – vi drar för gardinerna som avgränsar sovplatserna. Vera kryper upp i sängen och leker. Min dropptråd blir till ett jättelångt sugrör. Hon fascineras av sängen med höj- och sänkbar rygg – vi åker upp och ned, ned och upp. Hon vet att jag är lite skör. När hon kommer för nära min picc-line stannar hon upp – klappar mig försiktigt på armen och på kinden. Ger mig en puss. Och så kurar hon ihop sig nära mig i sängen. Jag vill stanna så för evigt. Jag vill vara Veras mamma – närvarande – sida vid sida med Frederic.

Cytostatikabehandlingen avbryts. Kroppen orkar inte – jag benmärgspåverkas efter två kurer. Jag får brachybehandling. Efter varje avslutad behandling konstateras direkt nya metastaser. Först i lymfkörtlarna nedanför njurarna samt i uterus. Vi testar återigen cytostatika. Behandlingarna får skjutas upp på grund av för dåliga värden. Illmåendet fortsätter. Samtidigt ljusglimtar. Jag får hemsjukvård och får vara tillsammans med Vera och Frederic på heltid – jag njuter av att spendera tid med mina kära. Vi kan åka på semester och har en fantastisk sommar. Jag firar min 40-årsdag och nästan alla nära kan medverka; de har rest från när och fjärran. Jag är lycklig!

Efter avslutad cyto-behandling konstateras ytterligare metastaser i nya lymfkörtlar. Jag ber att få ett uppehåll i behandlingarna och får en dryg månads halvtid på jobbet; det känns oerhört skönt att få vara ”normal”. Träffa kollegor, använda huvudet, hämta och lämna Vera utan stress. Ny strålomgång. Börjar få känningar i ryggen – mellan skulderbladen. Det konstateras ännu fler metastaser – nu vid lungorna, och under ett nyckelben. Vi ska precis påbörja strålbehandlingen, då jag akut får åka in till sjukhuset på grund av smärtan i ryggen. Det visar sig vara fler metastaser – kotan TH2 har destruerats. Inte konstigt att jag hade så ont i ryggen. Vi påbörjar strålning igen. Och nu får jag beskedet som jag haft på känn: risken är mycket stor för fortsatt metastasutveckling. Cytostatikan fungerar inte. Cancern är kronisk – västerländsk medicin kan inte erbjuda bot. Lindring och förhoppningsvis många fina år, men ej bot.

Det är den 29 april 2013. Jag ser tillbaka på min tid med cancern. Konstaterar att den lärt mig så oerhört mycket. Gett mig perspektiv på livet och insikter jag inte hade fått annars. Nu tar jag kontroll över mitt liv och skapar livsbalans. Inser att livet består av val – att jag tidigare aningslöst valde att låta arbetet styra hela mitt liv. Att det tydligen var viktigare för mig att vara lyckad på jobbet än att vara en engagerad mor och fru, en god vän, en människa som utvecklades. Det får bli min gåva till mina nära – lär av mina misstag och lev livet fullt ut! Det ska jag göra resten av alla mina dagar.

Kämpen Nelly

Familjens berättelse

När Nelly var drygt 3 månader fick Nelly njursvikt, det var väldigt dramatiskt och allt gick fort. När hon föddes verkade allt bra, alla kontroller vi var på visade att allt såg normalt ut, Nelly var även väldigt pigg och vaken. Vi kunde aldrig ana vilken dramatisk vändning hennes liv skulle ta den 21 september 2010.

Någon dag innan hon blev riktigt dålig hade hon börjat kräkas men i övrigt verkade hon pigg, hon åt och sov som tidigare. Vi var ändå orolig och pratade med BVC men de trodde inte att det var någon fara, utan vi fick hålla koll på att det inte blev sämre. Det gick några dagar sedan blev det ganska snabbt sämre, vi åkte in till barnakuten i Norrköping för att få hjälp. Efter några timmar på sjukhuset med diverse provtagningar stod det klart att det var något fel på Nellys njurar och att vi omgående måste flyttas över till barnintensiven på Astrid Lindgrens Barnssjukhus i Solna.

Jag och min sambo Demba fattade först ingenting av vad läkaren sa, fungerar inte hennes njurar, ska hon dö nu eller vad menar läkaren. Pratar hon verkligen om rätt barn, för så sjuk kan hon ju inte vara. Jag har aldrig någonsin känt mig så panikslagen och ledsen, vad ska hända med Nelly, vår fina lilla Nelly som alltid har verkat vara pigg och stark, det kändes förbannat orättvist mot Nelly. Nu ca 2,5 år efter att detta hände kan jag istället tänka vilken tur att hon var pigg och stark i början, att hon hade tid att växa och bli stark under de tre första månaderna, för att klara den resa som väntade henne.

Efter beskedet gick allt fort, ambulansen kom inom en timme, jag åkte med Nelly och min sambo åkte hem och plockade ihop lite kläder och tog första bästa tåg efter, det var kaos. Väl framme i Solna väntade ett team av sköterskor och läkare på Nelly, det kändes som att allt gick på rutin och hon blev snabbt uppkopplad till diverse maskiner för att hålla koll på henne. Läkarna informerade om vad som skulle hända inom de närmsta dagarna och även framåt allt kändes väldigt kontrollerat och de hade en plan för Nelly, samtidigt som vi hade svårt att ta in vad som hände, allt var overkligt.

Det första steget var att stabilisera Nelly för att operera in en dialyskateter, sondpeg i magen för mat och en portacat för provtagning. De sa även att de var rätt säkra på att Nelly hade en medfödd sjukdom, alla symtom tydde på det, de skulle bara bekräfta det via en biopsi. Nellys njurar gick inte att rädda, utan det var transplantation av en ny njure som skulle bli aktuellt när hon blev större.

Dagen efter att vi hade kommit in till intensiven slutade Nelly att kissa och följande dagar svullnade Nelly upp eftersom hon inte kunde göra sig av med vätskan, men läkarna sa at hon mådde förhållandevis ok, dag tre på intensiven vågade de äntligen operera. Operationen gick bra och de kom igång med dialys redan samma dag som de hade opererat. Läkarna hade även rätt angående Nellys sjukdom, via biopsin blev det bekräftat att hon hade den medfödda sjukdom som de trodde. Det var skönt att få en diagnos relativt snabbt, det kändes tryggt att de kunde ta fram en plan för att lösa problemet.

Nelly kämpade för att överleva, samtidigt som Demba och jag kämpade för att ta oss igenom dagarna av oro och vånda, försöka förstå vad som hade hänt Nelly och vad som skulle hända framåt. Det kändes som att allt fortsatte som vanligt för alla andra utanför sjukhuset men vi gick in i en bubbla, vårt normala liv som vi innan hade tagit för givet kändes allt mer avlägset.

Som tur var tog sig Nelly igenom de första veckorna på intensiven och hon blev allt starkare, hennes vanliga nyfiknapersonlighet började skymta fram genom alla slangar och maskiner som hon var kopplad till, vi glömmer aldrig när vi fick hålla henne i famnen igen, hon var så liten och tunn men ändå stark på något sätt.

När Nelly var stabil blev vi överflyttade till en vårdavdelning i Hudinge och där började nästa fas av denna resa. Nu skulle Nelly bli piggare, vi skulle lära oss sköta mediciner, sondmat, utbildas för att kunna sköta Nellys dialys hemma etc. En helt ny värld öppnades för oss och i början kändes det hopplöst emellanåt, men tack vare alla bra sköterskor och läkare som vi har fått hjälp av kunde vi kämpa oss framåt och Nelly blev piggare.

Vi blev kvar på Huddinge fram till i början i november innan vi kunde flytta hem till Norrköping igen med Nelly. Väl hemma började ett dygnetruntjobb för att hålla igång Nelly, mat var tredje timme dygnet runt, mediciner upp till 6 gånger per dygn, dialys mellan 14-16 h per dygn, regelbundna kontroller på sjukhus varje vecka etc. allt gick ut på att hitta rutiner för att få det att fungera. Men det fungerade för att vi hade varandra, vi alla tre fick vara hemma.

Allt rullade på ganska bra en månad sedan kom nästa bakslag, Nelly hade även fått tumörer i sina njurar. I den stunden vi fick reda på det kändes det som att nu kommer det gå åt skogen, hur ska den här lilla kroppen även orka med att bekämpa cancer? men även denna gång hade Nelly oddsen på sin sida men det var skakigt under ganska lång tid efter operationen.

Nu var vi på ruta ett igen med ännu sämre läge än tidigare, men det var bara att börja om. Tillbaka till intensiven i Solna, akutoperation två dagar före julafton och återhämtning ett par veckor sedan tillbaka till huddinge för att komma igång igen med cellgifter och dialys. Denna gång blev vi kvar på sjukhuset i totalt tre månader innan vi kunde flytta hem.

Men när vi kom hem började Nelly bli allt piggare, vi hittade tillbaka till rutinerna och all tid gick åt till att försöka få Nelly att må så bra som möjligt på alla plan och det gav resultat. När hon fyllde 1 år i slutet av maj hade hon precis börjat krypa, två månader senare tog hon sitt första steg och hon börjar säga några ord. Alla dessa positiva saker gör att vi orkar ta oss igenom dygn efter dygn mot målet då hon ska få en ny njure och förhoppningsvis få ett mer normalt liv. Att alla vi tre kan få tillbaka ett normalt liv med att bo hemma, jobb, förskola etc.

Fram till transplantationen åkte vi in och ut på sjukhuset mest hela tiden pga. Nelly hade ganska många olika komplikationer. Den ena mer osannolik än den andra, när vi inte trodde att det kunde bli värre, blev vi konstant motbevisade om att det kunde det minsann bli. Vi fick kämpa i nästan precis två år från det att hon blev sjuk innan Nelly var stabil och redo att gå igenom en transplantation. Den 26 september 2012 hade jag, mamma till Nelly, förmånen att donera min vänstra njure till Nelly. Nu sitter den i hennes mage, hon kissar igen, alla värden ser bra ut och Nelly är gladare och nyfiknare än någonsin. Just nu ser allt bra ut och nu hoppas vi att hon får behålla njuren i många år.

När vi tänker tillbaka på allt vi har gått igenom, är det svårt att förstå att vi orkade, men mitt i allt elände finns det hopp och en vilja att allt ska bli bra för alla dessa sjuka barn, för det finns många. Vi har träffat de mest fantastiska sköterskor och läkare, de har inte bara tagit hand om Nelly de har tagit hand om hela familjen. Vi har gråtit, skrattat, pratat, kämpat och delat oro tillsammans med dessa människor som inte tvekat en minsta sekund att bry sig om oss, vilken tur vi har i Sverige som har möjlighet att få bra vård. Det har räddat livet på Nelly och gett henne en chans till ett bättre liv. Vi är evigt tacksamma!
Ett stort tack till fotograf Karin Froom och Essence Vitae som tog er tid och gjorde en fantastisk insats för oss, tack för alla fina bilder på Nelly.

 

 

Tommy Bergströmmaj 16, 2013 - 7:51 f m

Trevligt att titta in här..Bra skrivet & underbara bilder.
Keep it up!

Kämparnas dag, en dag till alla barn som kämpar.

På lördag (27/4-13) kommer Kämparnas dag att gå av stapeln för andra året i rad i Köping i kulturhuset folkets park. Det är en dag fylld med aktiviteter såsom ponnyridning, godisregn, lotterier, uppträdanden, försäljning av smyckesänglar och fotografering bland annat. Pengarna som samlas in under dagen kommer gå till barncancerfonden och stiftelsen Min stora dag. Kämparnas dag startades av Malvas mamma tillsammans med fem andra mammor och är till minne av Malva som förlorade sin kamp mot cancern våren 2012, men också till alla barn som fortfarande kämpar mot sjukdomen. Två av våra fotografer kommer finnas på plats och fota eventet och även erbjuda mini-sessions för familjefotografering.

Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något. Tillsammans gör vi skillnad. Ta med familjen och kom och kämpa för alla barn du med. Läs mer om kämparnas dag på deras hemsida (länk)