Niclas resa

Med facit i hand så började hela den här resan under hösten 2010. Redan under september/oktober månad så kände jag när jag kom hem från jobbet att jag var otroligt trött och somnade i soffan framför dumburken vilket jag inte brukar göra iaf inte så ofta så då var fallet, trodde då att det berodde på att det var mycket på jobbet.

I slutet av oktober blev jag förkyld och fick en hisklig hosta som aldrig ville försvinna. Fick på julafton rådet av min frus fasters man att gå och kolla så att jag inte hade lunginflammation för vi skulle nämligen åka till Thailand på semester den 3:dje januari 2011. I mellandagarna gick jag så till vårdcentralen som skickade mig på röntgen redan samma dag. Jag fick komma tillbaka på eftermiddagen och fick beskedet att de kunde se en förändring på min högra lunga och att man var tvungna att boka in en datortomografi för att kunna se mer exakt vad det var. Första frågan jag hade var om vi fortfarande kunde åka till Thailand……. Fick veta att det inte skulle vara några problem.

Vi kommer hem från Thailand sent på natten den 18 januari och när jag dagen efter går igenom posten har jag fått en kallelse till en datortomografi den 20 januari. Får i samma veva en kallelse till lugnmottagningen den 26 januari. Den 26 januari träffar jag för första gången den person som kommer att bli väldigt viktig för mig framöver. Min läkare på lungmottagningen. Jag är själv hos läkaren när jag får höra att jag har tumörliknande förändringar i höger lunga. Det tar ett tag innan jag riktigt fattat vad han har sagt, allt går liksom i ultrarapid. Det som därefter händer går allt annat än i ultrarapid, jag blir ombedd att komma tillbaks dagen efter då de ska lägga in mig på lungavdelningen för jag måste nämligen dräneras på en massa vätska som jag har i lungsäcken.

Efter 9 dagar på sjukhus med otaliga prover, dränage av vätskan i lungsäcken, bronkoskopi och röntgen var och varannan dag så får vi fredagen den 4 februari beskedet. Du har cancer.  De tankar som går igenom mitt huvud just då minns jag knappt, allt är som i ett töcken, samtidigt som vi (med vi menar jag min underbara fru) försöker komma på vettiga frågor att ställa till läkarna. Under de kommande dagarna genomgår jag allt från sorg till ilska, mina känslor är som hela havet stormar. Under samma period så märker jag sakta men säkert att jag blir oerhört fokuserad på att förhålla mig till de fakta som vi har och inget annat, en sak i taget. Jag har alltid varit envis och jag hatar att förlora, två väldigt bra egenskaper i min kamp.

Under våren så genomgår jag 4 cellgiftsbehandlingar. Under tiden så är jag till en början 100% sjukskriven och försöker gå ut och gå så mycket som möjligt. I början tar det mig 15min att ta mig runt kvarteret som normalt tar 5min, men ganska snabbt märker jag snabba förbättringar i min fysik, efter 2-3 veckor så går jag 6km utan att behöva stanna. Detta skapar en otrolig psykisk boost som jag till stor del har min far att tacka för som pushade på mig då jag inte kände för att gå ut och gå. Tack pappa!!! Efter två behandlingar så röntgas jag för att se hur jag har svarat på behandlingarna. Det är otroligt pirrigt när jag går in till läkarna för att få höra hur det gått. Han tar upp mina bilder på en skärm och visar mig en före och en efter bild. Wow! Det syntes knappt inget på den nya bilden. Jag hade svarat bättre än väntat.

Min familj (min fru Ulrika, Emilia 12år och Hanna 10år) och vänner har under den här perioden varit helt underbara, min fru och mina barn har varit ett otroligt stöd. Min fru Ulrika har fått dra ett stort och tungt lass och jag kan bara säga en sak. Superwoman släng dig i väggen för här har du mött din överkvinna :) Det har inte bara kommit dåliga saker av det här, jag känner och säkert många med mig att man får ett annat perspektiv på livet. Jag har kommit ännu närmre min familj, jag försöker ta tillvara på tiden på ett annat sätt. Planeringshorisonten är mycket kortare och vi försöker leva mer i nuet.

Bakslaget!!! Vi är nu framme i september 2011 och jag har precis börjat jobba 100% igen. Jag känner att jag har lite ont i axlarna och ländryggen, men jag tror att detta beror på att jag har börjat jobba mer. Så jag går till en napprapat som ger mig massage och stretch övningar, men det blir inte bättre. Jag tar då kontakt med min läkare som skickar iväg mig på en skelettscintigrafi och när jag får svar på den så rasar världen ihop igen…… man upptäcker att det finns metastaser i skelettet. Den här gången är det bara en känsla som sköljer över mig och det är ren och skär vrede. Jag är sååå förbannad, allt var ju på väg åt rätt håll! Men jag sansar mig ganska snabbt och frågar min läkare vad planen är hur vi ska gå vidare, fokuset är tillbaks, måste bara ta en sak i taget och försöka att inte låta tankarna springa iväg.

Jag har sen dess genomgått ytterligare 8 behandlingar och enligt den sista skelettröntgen så ser vi nu en klar förbättring. Smärtan finns fortfarande kvar men den är enklare att tackla rent mentalt när man vet att det går åt rätt håll.

Jag vill passa på att säga tack till de fantastiska sköterskorna på E41 på SÄS i Borås, ni gör ett otroligt jobb!!!!!!

För mig och min familj finns det bara en sak som gäller…………. Besegra cancern!

Niclas Müller med familj

I love you very much…

Jag bodde i Uppsala i flera år för länge sedan och översköljdes av gamla tonårsminnen där i min bil innan jag svängde in på parkeringen vid Domkyrkan.
Och där stod Karina och Liam och väntade.

Åh, vad det regnade den dagen! Uppsala var grått och mörkt – men ändå så vackert! Man kan inte riktigt slita sig. Precis som livet, de där mörka tiderna.

Karina är lika gammal som jag.  Men snyggare. Och även om hon mår ganska bra nu så har det varit mycket, mycket värre. Och hon vet att inget kan tas för givet. Det är hon och Liam och katten. Och kärleken.

”I love you very much!” Det har Karina sagt om och om igen till Liam sedan han var mycket liten. Nu vill hon ha bilderna som passar till orden.

Här är de, Karina. De kan slå följe med orden, vara små, skälvande komplement men kan inte mäta sig med styrkan i din kärlek. Tack för min regniga, varma dag med er! Med dig, Liam och katten.

 

KARINAS BERÄTTELSE

Våren var på väg jag hade precis köpt en kolonistuga och allt börjades känna hoppfullt igen efter en smärtsam separation. Upptäckte en knöl på halsen.Allt gick fort dagen efter var jag hos doktorn. Fick en tid för operation på skärtorsdagen. Lång väntan en vecka på svaret. Jag hade lymfomcancer. Träffade läkaren som hade skrivit upp allt på ett papper om vad som skulle hända. Cellgifter och strålning. Jag kände mej så maktlös och otroligt ensam. Frågor som plötsligt dök upp Vad skulle hända med min son? Hade jag gjort klart papper för arv? Kände mej så otroligt sårbar. Jag orkade inte med något annat än att vila och försöka bli frisk.Var tvungen att välja bort dåliga relationer och bara ha dom som jag kände mej trygg med.Jag frågade mej själv vad jag ville göra innan jag dog och det var att flyga helikopter i New York. Det blev som en strimma ljus i mörkret. Så jag och min son börja prata om våran resa till New York. Vi nådde vårat mål i september 2012. Resan livets resa har varit lååång tillbaka till vardagen. Det känns som allt har förändrats. Värdesätter andra saker i livet. Mitt nya liv är att njuta mer av allt runt i kring. Att säga allt det där som jag går och tänker på. Livet är Här och nu inte sen . Ingen vet något om morgondagen.

Karina i Uppsala.

 

Lilla Prinsessa Felicia.

Jag träffade Felicia och hennes föräldrar ett par dagar innan Julafton.

Vilken sötnos, vilken glädje och, Gud, vilken energi!
Jag hade det svårt att följa henne med kameran, och objektivet hann inte fokusera. Jag fann mig själv vid flera tillfällen att fotografera med 10 bilder i sec för att hinna med henne och alla rörelsen.:-)

Felicia har en mitokondriell sjukdom som orsakar förändringar på hjärnan.

Flera bilder kommer snart tillsammans med mammas berättelse.

Annjanuari 17, 2013 - 9:05 f m

Vår familj är så tacksam för allt jobb och all energi du har gett oss ❤

Nils – Ett andra möte, ett viktigt möte…

Ab imo pectore – ”Av hela mitt hjärta”

Helena

Det finns så många nivåer. Gränser vi tror oss nått. Bara för att sedan märka att det finns nya, längre ut. Vi fortsätter töja. Oss själva. Kämpandet. Kärleken.

Första gången vi skulle möta vår fotograf Helena. Satt vi i vårt kök alldeles innan. Det var tidigt på morgonen fem dagar efter det allra värsta av besked. Hela situationen kändes absurd. Genomtänkta kläder och fixat hår. För att le framför en för oss obekant person. Och hennes kamera.

Men Helena gick in i vår hall. Lika självklar som lugnt övertygad. Sa till oss att ”jag fokuserar på barnen, försöker att inte tänka, det är mitt enda sätt att klara av det här…” Hur hon lyckades fånga oss har vi fortfarande inte riktigt förstått. Men vi var mycket trötta efteråt. Samtidigt som det var en stor lättnad. Vi hann!

Sedan vårt första möte i november har vi fått ett skarpt provsmak av vad som väntar. Ett dramatiskt dygn. Där alla tecken. Från den nattliga ambulansen till de ledsna läkarna och sköterskorna, tydde på ett snabbt slut. Och vi grät och grät och slog oss trasiga. Vi tittade på den sovande pojken i sjukhussängen och gick i tusen bitar. En ny dimension av sjukhus och smärta. Av att se vår skatt somna in och bort.

Men helt oväntat. Fick vi ännu en vändning. Han kom tillbaka. Och när en ny dag grydde. Log han emot oss från sin säng. Sa Hej! Och ville ut och spana i det tidiga sjukhusköket. Där mamman som är jag, satte på morgonkaffet. Och en ny tid, bonustiden, tydligt tog sin början.

Vi vet nu lite mer om hur ett farväl kan vara. Och att gränserna för den smärtan ligger utanför allt annat. Som ett vitt mjukt landskap. Där det omöjligt går att urskilja hur marken böljar sig fram eller var stenar liksom träd har sina platser.

När vi fick möta Helena för en kompletterande fotografering i början av januari. Var det med en allt piggare snart sexårig pojke. Vars ögonfransar liksom det där extra kilot äntligen kommit på plats.

Det låter helt omöjligt. Men är någonstans enkelt. Så länge vi får vara med pojken som visat oss hur starkt och viktigt det är att (vilja) leva. Då kan orkar vågar, vi också vara här. Och njuta av varje dag. Särskilt de dagar när han får må bra. För. När våra barn mår bra. Då gör vi vuxna runt omkring. Detsamma.

Tack Helena, för dina ögon som hjälper oss minnas vår kanske viktigaste tid tillsammans!

Katarina och Mathias

Här kan du läsa hela familjens berättelse NILS

 

 

Birgit Burströmjanuari 15, 2013 - 8:48 e m

Underbara bilder ❤

Anette Wallénjanuari 13, 2013 - 8:07 e m

Det känns så tungt att läsa om hur ännu en familj har fått det värsta tänkbara besked man kan få efter en lång och tapper kamp. Att försöka leva i nuet och njuta av varje sekund med sitt barn, samtidigt som man vet att det är nedräkning… det är tortyr! Att dölja tårar, samtal och frustration för att inte oroa. Att planera för något man aldrig i sitt liv trott man skulle behöva planera för sitt barn…
Vi förlorade vår femåriga flicka i somras efter 2 års kamp mot samma monster http://essencevitae.com/linnea-majas-kamp/ ! Jag känner så otroligt mycket med er, och ni gör så rätt – njuta av varje sekund, och av det fina ni omges av just nu, era barn! Varm kram och många tankar, Anette

Fridajanuari 13, 2013 - 7:45 e m

Vackert! Fina vackra ni! Ögon med glitter i hos er alla. Längtar efter att ses! Stor kram

Christines Resa

Vi träffade fotografen Ewa Ahlin första gången för en familjefotografering när jag var gravid med vårt andra barn, Pella. Vi bestämde efter den fotograferingen att vi skulle fotograferas igen när Pella var född. I maj 2011, när Pella bara var några dagar gammal, kom Ewa kom hem till oss och fotograferade vår lilla familj. Vi tittar ofta på de fotona och reflekterar över hur vi såg ut då och hur livet sedan utvecklat sig för oss.

Det var nu tredje gången vi skulle träffa Ewa för en fotografering och vi möttes i stadsparken i Uppsala en ganska kall men fin oktoberdag. Den här gången när vi skulle ses och fotograferas för Essence Vitae var bakgrunden tyvärr inte längre glädjefylld, även om fotona i framtiden kommer att bringa oss mycket glädje.

Det var för ett år sedan, hösten 2011, vår resa började, även den gången i en park en kall oktoberdag. Jag kom hem från att ha spenderat eftermiddagen i parken med båda våra barn; Bill som då var 2 ½ år och Pella som var 5 månader. Jag hade ammat Pella ute och upptäckte senare på kvällen hur hårt det ena bröstet kändes. Jag hade inga andra tankar än att det hade varit för kallt ute och jag sa till min man Jonas att det nog var bäst att jag slutade amma utomhus nu när det började bli kallare, för att undvika mjölkstockning. Jag tänkte inte mer på bröstet och efter några veckor packade vi ihop hela familjen för att åka tvärs över Atlanten och spendera tre veckor i Kalifornien. Det var dags för Pella att för första gången träffa sin gammelmormor och gammelmorfar och mina mostrar och morbröder.

På semesterns första morgon, i duschen, upptäckte jag att bröstet fortfarande var sådär hårt och ju mer jag kände så hittade jag även en ”ärta” i armhålan. Det var nu inte lika självklart att bröstet var påverkat av amning i en kylig park. Vi blev väldigt oroliga. Jonas och jag gjorde vårt bästa för att kämpa mot oron. Det som kändes viktigt var att vara tillsammans så mycket som möjligt tills vi kunde åka hem till Sverige och få klarhet i vad detta var. Barnen var ju lika glada som innan och vi valde att gå upp i den glädjen så mycket det gick och leva dagarna där och då tillsammans med dem. Vi njöt av våra dagar och den fina tid vi hade i Kalifornien tillsammans; vår familj, min syster, vänner och släktingar. Efter tre veckor var det dags att flyga hem.

Min mamma hämtade oss på Arlanda och skjutsade mig direkt till vårdcentralen och ett inbokat läkarbesök. En månad senare hade jag gått igenom mammografi, biopsier, fått diagnosen Her2+ bröstcancer stadium III och på en vecka snabbavvecklat amningen och därefter opererat bort mitt högra bröst och 18 lymfkörtlar. Under resten av vintern och våren följde sedan sex cellgiftskurer och 33 stråltillfällen. Jag tappade håret och kämpade mot infektioner.

Bill hade sin trygghet på förskolan och Pella spenderade mycket tid med sin mormor. Vi planerade dagarna utifrån mina sjukhusbesök och däremellan var vi tillsammans så mycket vi bara kunde. Min största rädsla före jag startade cellgiftsbehandlingarna var att jag inte skulle orka vara med barnen, men de gav mig hela tiden så mycket energi. Det enda jag ville göra var att lägga all kraft och den tid jag fortfarande rådde över till att göra det jag skulle gjort om föräldraledigheten sett ut som det var tänkt.

Jag och barnen gick på dans och sångstunder, vi träffade lekkamrater till barnen och lekte i Uppsalas parker. Jag orkade läsa för, bada och lägga barnen, men jag prioriterade bort all städning, matlagning, disk och tvätt. Jonas ställde upp på allt ”det tråkiga” och vi hade så stor hjälp av våra underbara släktingar och vänner att det var möjligt.  Att få ägna min tid åt att vara med våra barn är det som gav mig styrkan att hela tiden känna glädje i vardagen, att kämpa vidare och inte lägga så mycket tid på att vara ledsen och känna maktlöshet. Jag tänkte inte längre än dagarna framför mig. Det var så självklart för Bill och Pella att jag fanns där för dem hela tiden och även om jag var sjuk, tappade håret och bara hade ett bröst så upplevde jag inte att de fann något oroande i det.

Att drabbas av en livshotande sjukdom när man har små barn är otroligt skrämmande som förälder. De ska kunna lita på mig. Jag ska ju finnas där för mina barn, ge dem trygghet och lära dem saker. Men när det onda nu har hänt så har barnen gett mig så mycket hjälp och ork att fortsätta framåt, att glädjas över allt det fina och roliga i vår vardag.

Nu får jag Herceptin (antikroppsbehandling) var tredje vecka och försöker hitta en trygghet i livet igen. Att lita på att min kropp klarar detta; att livet kommer att vara långt och att sjukdomen håller sig borta, är det svåraste för mig just nu. Fotona vi tog i stadsparken blir ett fint minne av en eftermiddag efter förskolan där jag får njuta av vardagen tillsammans med min familj. Det är stunderna tillsammans med familjen som får mig att känna styrka, att känna mig som en frisk och pålitlig förälder och får mig att våga tro att jag kommer vara med när mina barn växer upp.

Christina Eklundjanuari 31, 2013 - 6:31 e m

Tack snälla Christine för att du delat med dig av dina tankar och hur du ser på livet idag. Man kan inte ta något för givet. Ingen av oss.
Vilka underbara bilder där ni utstrålar trygghet och tro på en framtid. Vilket minne. Hela familjen är fantastisk som har gått igenom ett oerhört turbulent år och klarat det Nu är det bara att njuta av varje dag.
Kramar
Christina

Jenny Cjanuari 31, 2013 - 11:28 f m

Åhh, Christine vilka fina bilder, väl värda att vänta på!
Och vilka två små godingar ni har till barn. Kul att få ansikten till namnen! Jag tycker du har skrivit väldigt fint om styrkan barnen ger mitt i allt ”elände”, håller verkligen med dig.
Stora Kramar
Jenny C

Sofia Everhalljanuari 15, 2013 - 1:46 e m

Hej Christine.

Tack för senast på nyår, jättekul att ses. Å, vad fint du skriver om det ni varit med om och vilka underbara bilder på er fina familj.

Kram Sofia

joan Åbergjanuari 12, 2013 - 8:48 e m

Our dear Christine

Ann-Margret Rydelljanuari 12, 2013 - 6:23 e m

Tack Christine för att jag fick ta del av din berättelse. Så fint du skriver, och så berörande att få historien med dina egna ord. Du och ni alla i familjen är beundransvärda – både du och Jonas visar storhet i det svåra ni har genomlevt.

Kram Ann-Margret

Susanne Lagerjanuari 11, 2013 - 1:22 e m

Fiiiiina familjen!!! Ni har verkligen en fantastisk inställning till livet som jag beundrar stort. Vilka otroligt vackra bilder och vad snyyyyygg du är Christine! Tack för att ni delar med er av allt det personliga på det här fina sättet!! Är så glad för att ha The Gibsons i mitt liv <3
Kraaaam från ett stort fan/
Sussi

Jennyjanuari 10, 2013 - 11:53 e m

Vilka fantastiska bilder; liv, glädje, kärlek finns i bilderna och så fantastiskt fint skrivet. Många kramar Jenny

anitajanuari 10, 2013 - 10:59 e m

Så underbart att läsa din berättelse och se en lycklig familj tillsammans. Styrke kramar till dig.
Anita

Soniajanuari 10, 2013 - 8:41 e m

Så vackert att du hittat din styrka i barnen!

Jane Haglundjanuari 10, 2013 - 5:20 e m

Skriver under på varenda ett av Karin Lindéns ord! KRAMAR!!

Karin Lindénjanuari 10, 2013 - 4:46 e m

Vilka superfina bilder ! Och vilken superfin familj. Vilken läskig ”resa” ni tillsammans gått igenom. Så fint prioriterat att skita i att städa och bara vara med barnen och tanka energi och kärlek. Varm kram till er !!!!